dra kunde fru Wcodl verkligen göra anspråk på att räknas för vacker. Hon hade i sin ungdom varit ansedd för en ovanlig skönket, och då hon blef äldre, utvecklade sig både henres ansigte och hennes växt på et ganska förmånligt sitt, utan ait hennes ursprungliga behag ledo någon synnerlig afbräck. Hennes skönhet var visserligen icko numera den första blomstringens, men det var likväl skönhet; och hennes man tyckte, att hennes ögon voro lika glänsande, hennes by lika blomstrande, och hennes växt, om ock.å något mer yppig, lika intagande, som då han för några och tjugo år sedan ledde henne till altaret. Vid det tillfälle, som här omtalas, var fru Wood, i anseende dertill att hon väntade bek af berr Kneebom, klädd med mer än vang omsorg och mer grannt än vanligt. En byit nettelduksklädning, rikt broderad med stora tripartier, och mycket låg i bröstet, framställde, på det fördelaktigaste sätt som var möjligt, de runda proportionerna af hennes växt; medan en röd saffianssko med höga klackar gaf ökad glans och symmetri åt en fint bildad fotknöl cch en mycket liten fot. En bröstlapp eller ett slags snörlif, fistadt med falska diam-nispännen, omgjordade den delen af hennes person, som kallas lifvet; ett korallhalsband omslöt hennes hals, och några svarta lappar eller muscher, som de kallades, tjente till infattning för blommorna på hennes kinder. Ett par rosenröda handskar af killingskinn, som voro kantade med breda spetsar, och hvilka blifvit hastigt aftagna vid underrättelsen om Darrells sensträckning, lågo på ett bord i rummet, tillika med en ofantlig solfjäder, som föreställde, när den öppnades, Acteeons förvandling och död. Ett ur i pinsbacksfodral, stort som en rofva, hängde ned från bröstlappen, fästadt med en hel mängd glittrande stålkedjor. Håret var uppfästadt baktill i ett slags pung, efter det då rådande modet, och hufvudet var betäckt med en musslinsmössa. Öfver axlarna hängde cn silkesslöja med pelsbräm, och utanpå klädninsen satt ett gult sidenförkläde, kantadt med blonder.