Aftonbladet – 4 september 1847, sida 3

som de, efter en rättvis fördelning, bade bordt blifva. Man har väl hört påstås, att arbetsklassen borde bidraga, mer än andra, till inrättningar, hvaraf den, mer än andra, har förmånen. Detta kunde också hafva något skäl för sig, om alla klassens medlemmar komme i åtnjutande af fattighjelp; men nu är förhållandet, att många svälta, draga sig fram så godt de kunna, och dö innan de komma i åtnjutande af någon sådan hjelp. Emot alla dessa har man begått orättvisa, om man, i förhållande till deras inkomster, af dem tagit högre skatt, än af de förmögnare; och hafva de förmögnare derigenom undgått att betala hvad de, i förhållande till deras inkomster, bordt; så har man skäl att, hos dem som bestämt skatterna, misstänka egennyttiga afsigser. Ständerna hafva fastställt personliga bevillningen till hälften för qvinnan emot mannens. En sådan fördelning af ifrågavarande skatter skulle hafva blifvit en rättvis lindring för arbetsklassens och alla andra obemedlade qvinnor; men också göra ett större tillskott nödigt af de förmögnare, hvarföre denne lindring blefve omöjlig. Nyssnämnda qvinnor hafva blifvit pålagda lika mycket i fattigoch kurhus-afgift, som deras excellenser Rikets HMerrars och alla andra herrars fruar och döttrar. Jemnlikheten, så omöjlig i allt annat, är, som man ser, användbar I beskattningsväg. Under sådana förhållanden med de skatter,. som blifvit arbetsklassen pålagde, är ins. öfvertygad om, att församlingens aktningsvärda presterskap skall, på allt möjligt sätt, söka motverka utkräfvandet af flera personliga afgifter, som skulle öka arbetsklassens be;ryckta belägenhet. Vidkommande sedermera den föreslagna åtgärden, med skatt räknad efter 2:dra bevillningsartikeln ; så har densamma, jemte sina fördelar äfven sina stora olägenheter, hvilka troligen varit orsaken till, att, ehuru saken länge varit i andra församlingar påtänkt, den likväl aldrig, så vidt ins. vet, blifvit å sockenstämma framställd. Det gamla sättet har gifvit de löntagande en skälig inkomst; och betydliga kapitaler, donerade till barmhertighetsföremål af en församlingens pastor, vittna, att lärare, som med en aktningsvärd vandel vunnit åhörarnes vänskap, erhållit mera än tillräcklig bergning, oaktadt bidragen blifvit frivilligt afgifae. Den skatt, som nu är föreslagen, skulle upptagas å kronokontributionssedlarne, med det derå befintliga hotet af utmätning, i brist af godvillig betalning på den dertill olämpligaste tiden af året. I början, och så länge nuvårande löntagare äro qvar, blefye visst aldrig fråga om utmätning; men hvem svarar för framtiden i detta fall? I England går presterskapet raskt på med dylika utmätningar. Vår bevillning efter 2:dra artik., hvarefter skatten komme att räknas, är rättvist fördelad endast på löntagare, hvilka betala intet för löner till och med 200 rdr, men sedermera högre procent för högre löner. För rörelseidkare utgår denna bevillning, i sjelfva verket, så, att de förmögnaste vanligen blifva mest skonade och de minst förmögne strängast behandlade i följd af de stadgade minsta afgifterna. Ett krig, som fordrade ökad bevillning, så fördelad emellan de förmögne och icke förmögne, som den nu är, skulle göra det omöjligt för flera af de sednare än man tror, att jemte så många andra utskylder, som nu på en gång uttagas, äfven betala högre afgifter till presterskapet. Utmälningar blefve således oundvikliga. Skulle uppbördsmännen. ej erhålla utmätningsrätt, så skulle utmätning likväl komma att ske efter föregången lagsökning, hvarigenom den föreslagna skatten blefve betydligt ökad. Utmätning för afgifter, som så länge och i så tillräckligt mått blifvit hittills frivilligt betalte! Ins. skulle uppriktigt beklaga församlingens aktningsvärda presterskap, om ett, måhända mindre väl beräknadt nit af vännerna skulle ådraga det, om också blott en misstanke, att, för erhållandet af några mindre betydliga fördelar, hafva velat med utmätningar af tryckande afgifter, betunga de mindre förmögne, som redan äro tillräckligt betungade. Det obehag som presterskapet har vid de hittills vanliga afgifternas emottagande, förefinnes äfven för magistratspersoner, läkare och många. andre embetsoch tjenstemän. OÖnskeligt vore om en förändring häri kunde åstadkommas, utan biträde af ohyggliga utmätningar; ty sådane skola hvarken öka presterskapets anscende eller den vördnad man är detsamma skyldig, utan efter all anledning hafva alldeles motsatta verkningar. Det gamla hittills bestående sättet bär fridens tecken, det nya biefye — — —. Ladugårdslandsbo.