Aftonbladet – 4 september 1847, sida 3

Ingalunda,, svarade Wood med bestämd ton. ,Det skadar icke att han får anstränga sig litet mer än vanligt. -Det skall lära honom, huru nyttigt det är att taga tiden i akt och icke uppskjuta ett angeläget göromål. Hvad som er försummadt, måste återtagas. Jag behöfver knappt fråga er, min beskedliga Thames, om ni har gjort färdigt det arbete, som var er ålagdt? Ni försummar er aldrig. Thames vände sig bort vid denna fråga, hvaruti låg en bestämd förebråelse mot hans kamrat. Men Jack svarade i hans ställe. Darrells arbete var färdigt redan tidigt på förmiddagen,, sade han; och om jag hade lydt hans råd, så skulle det här skrinet också varit fullbordadt för längesedan. Ni litar för mycket på er skicklighet, Jack, yttrade Thames. Men om jag kunde arbeta så fort som ni, så vore jag kanske lika så trög att börja. Se, far, hur han. går på,, tillade gossen och vände sig till Wood; det är alldeles som skrinet skulle växa under hans händer., Ni har ett ädelt hjerta, Thames,, svarade Wood, i det han med stolthet och glädje betraktade sin adopterade son och klappade ömt hans hufvud; er mannaålder lofvar att blifva ärofull. Thames Darrell var i sjelfva verket en sådan fosterson, som en Person af långt större betydenhet i samhället, än snickaren Wood, kunde med rätta ha varit stolt öfver. Ehuru några månader yngre än hans kamrat Jack Sheppard, var han ett halft hufvud längre än denne och mycket starkare byggd. Mellan de två vännernas ansigten var en i ögonen fallande kontrast. I Darrells öppna drag voro uppriktighet och hederskänsla skrifna med läsliga bokstälver; hvaremot Sheppards fysionomi visade en stark prägel af list och bofiktighet. I alla andra hänseenden var skilnaden mellan dem lika väsendilig. Jack kunde svårligen sägas se bra ut: Thames deremot var en af de vackraste gossar, man någonsin sett. Jack hade en zigenares by: Thames var röd cch hvit som ras. Jacks mun var bed och ful: