Aftonbladet – 4 september 1847, sida 3

TILL SEM FRÅNZEN. Ej ensam, Broder! står du med din saknad Vid älskad graf. Der står jemväl ett folk Och sörjer med dig, delande förlusten, Och det är smärtans ära, smärtans glädje, Ty, äfven den kan le, fast genom tårar, Och tårar äro fullhetens symboler Så väl af strid som frid. Ack, vid den grafven Knäböjer svenska Sångmön, sörjer hon Den siste, svenska skalden; och i stenen Hon hugger in ett namn, så stort och högt Som stjernehvalfvet och så rent som solen. Det ordet innehåller allt det ädla, Det goda, sköna, ljufva, anspråkslösa, Försoningsrika, milda, kärleksfulla, Som någonsin fick rum i menskligt bröst. Om dagen skall det namnet, likt en vårvind, I kbildningens och snillets rike, sväfva Med ljufva blomsterångor fram, och helsa Från paradiset. Kommer sedan natten, Skall det förvandla sig, men till en stjerna Af oförgänglig glans, och hvarje stråle Skall, som en tanka ur ett högre språk, Förklinga ömt, och i den skära spegeln Af melodier låta älsklingsbilder På nytt framträda, glädjande vår syn: Till hälften sanningar, till hälften drömmar, I dans utöfver fantasiens strömmar, Och då skall Selma vinka oss från skyn, Och Gamle Knekten oss förtälja sagan Om en förgången kämpatid, en klagan Af segersånger full och hjeltemod, I purpur, men af slagna härars blod. Och Nya Eden öppna skall sitt sköte, Der hafva frid och kärlek stämt sitt möte, Och Menskans Anlet,, fritt från sorgens drag, Skall veckla ut blott himmelska bebag, Skall le och rodna, men af glädje bara Alt åter i sin rätta form få vara, Så, att dess läppar kunna öppnas än, Till kyss åt Honom — som är englars vän. Det namnet kan ej dö. På ljusets floder Det segla skall igenom tidehvarf — Det skönas lösen. Derföre, O Broder! Var nöjd — att ha det namnet tili ditt arf. Albano.