Aftonbladet – 4 september 1847, sida 2

förkärlek, och för hvilka Guzman VAlfaraga, L3zarillo de Tormes, eller Estevanillo Gonzalez, måste hafva suttit som modell: — ansigten, sådana att man nästan kan få smak för spetsbafvarnes yrke; så fulla af liflighet och förnöjelse synas de vara. Det fanns i den engelska lärgossens klipska ögon all den bofaktighet, och mer än den tokrolighet, som man skådar i en spansk röfvares ansigte; och hade den förre haft litet mer eld och mer solbränd hy, skulle likheten mellan dem varit fullkomlig. Nöjd att ej bafva någonting att frukta, såsom han nemligen inbillade sig, återiog gossen sitt göromål, och under det han med ökad ifver begagnade knifven, sjöng han följande till hans förehbafvande icke olämpliga verser: STENEN I NEWGATE. När Claude Duval blef till Newgate bragt, Man en släthuggen sten hade nyss inlagt. I den han sitt namn högg in. Adjö! Sa bödeln, nu skref ni er dom, att dö.n Med en mejsel så fin, trallera! Det der Set måste skäras litet djupare, sade lärgossen för sig sjelf, i det bon förbättrade nämnde bokstaf. Se så! nu är det bra. Duval blef hängd. Kom en annan sen, Som snart sitt namn skref på samma sten. Tom Waters ! sa bödeln med djefvulskt hån, Ni leds vid lifvet, ni vill härifrån. Med en mejsel så fin, trallera! Åj, aj, ropade lärgossen; så dum jag är! i stället för John, har jag satt Jack. Men det är det samma. John har aldrig någon menniska kallat mig, så långt jag mins tillbaka. Så jag kan väl anse mig vara kristnad till Jack. Fen bositta! jag höll på att stafva mitt namn med ett p Kapten Bew också derstädes fängslad var; Rumbold och Whitney — ett hyggligt par!