Aftonbladet – 4 september 1847, sida 2

Och alla skrefvo på samma sten, Och alla hängdes på samma gren! Med en mejsel så fin, trallera! Bevara mig! fortfor lärgossen; jag hoppas, den här bjelken icke är så beskaffad som stenen i Newgate; annars kunde det hända mig, som de stora män, om hvilka visan talar, att få dingla i Tyburns galge för mitt besvär. Men det har ingen fara. — Fast, inte vore Jag rädd föret, om mitt namn derigenom blefve lika ryktbart som deras. Utsigten till galgen skulle aldrig afskräcka mig ifrån landsvägslifvet, om jag vore så sinnad., Väl tjugu vägriddare, tappert folk, Begagnade samma sten till tolk. Men galgen undgick ingen enda en, Som högg sitt namn uti Newgates sten. Med en mejsel så fin, trallera! Se sål, ropade gossen, i det han hoppade ner af stolen, och gick några steg baklänges på bänken för att granska sitt arbete; det der ser inte så illa ut. Claude Duval sjelf skulle inte ha gjort det bättre, ha! hal Det i bjelken inskurna namnet, (hvaraf vi lyckligtvis äro i stånd att lemna ett facsimile, emedan det blifvit sorgfälligt bevaradt af de efterföljande ägarne till herr Woods hus på Wychgatan) hade detta utseende: JACK SHEPPARD Jag hade nästan lust att bli vägriddare, för at komma in gamla Wood, sade Jack, i dets n fällde iho i den i sin ficka. p kuitven och stöppade Ni skall så fan heller,, dundrade en röst som kom ifrån gömstället vid dörrn, och fyllde lärgossens bröst med förskräckelse. Kom ner ifrån bänken, min gunstig herre, så skall jag lära er at förderfva mina väggar hädanefter. Kom ner på stund, säger jag; — eller kanske i skall bjelpa er? Härvid fattade han tog i gossens ben och drog ner honom ifrån bänken