Aftonbladet – 3 september 1847, sida 3

mel, likt eit åskslag, emot siden sf bron. Alla skorstenarna på huset ofvanför hade blifvit lösryckta af stormen och störtade ner som ett stenregn på plattformen. När snickarena en liten siund derefter räckte ut henden, knappt vetande om ban var död eller lefvaide, fann han att han var allena. Stenregnet, som icke till:ogat hvarken honom eller barnet den ringaste skada, hade träffat våldsverkaren, och efter all sannolikhet störtat honom i det förfärliga vattengapet. Det är aldrig något ondt, som icke har något godt med sig, tänkte Wocd, och fästade nu sin Uppmärksamhet på barnet, hvars svaga skrik och stretande tillkännagaf, att alla de besvärligheter det utstått, icke haft något menligt inflytande på dess lifskrater. Stackars liten! mumlade han för sig sjelf och tryckte barnet med ömhet till sitt bröst, under det han fattade i repstegen och klättrade upp till fönstret; om du verkligen har förlorat begge dina föräldrar, såsom den der förskräcklige mannen nyss sade, så är du likväl icke utan vän och beskydd, ty jag will sjelf vara en far för dig! — Och till minne af denna rysliga natt, och den dödsfara, hvarifrån jag varit ett medel i Försynens hand att frälsa dig, skall du bära namn af — Tha mes Darrell! Woodå hade ej förr stigit in genom fönstret, än naturen tog ut sin rätt — och han svimmade. Då han åter kom till sansning, fann han sig insvept i en yllefilt och liggande till sängs med varma tegelstenar under fötterna. Hans första omsorg var att fråga efter barnet, och det var med synnerlig glädje ban förnam, att det lefde och mådde väl. De menniskoäl-kznde invånarno i det hus, der han funnit en tillflykt, hade vårdat barnet lika sorgfälligt, som honom sjelf. Först emot middagstiden dagen derpå var han i stånd att röra sig; och då nu stormen