Aftonbladet – 3 september 1847, sida 2

riga gångstigen, hade han slutligen hunnit fram ill andra ändan af hvalfvet, då, till sin obeskrifliga fasa, han upptäckte att han ej hade barnet med sig. All blod i hans ådror rusade till hjertat, och han darrade i hvarje lem, då han märkte denna förlust. Ett slags svindel fattade honom. Hans hjerna blef förvirrad. Han tyckte att hela den ofantliga byggnaden brakade öfver hans hufvud, att brohvalfvet störtade ned öfver honom, att strömmen steg upp öfver stendammen och ryckte honom ned i sin hvirfvel, för att begrafva honom i sitt bottenlösa djup. Han skrek i dödsångest, och höll sig fast med förtviflad styrka vid de skråfliga stenarna. Men snart sansade han sig, och lugnare tankar efterträdde den förra vildheten. Vid närmare eftersinnande, framställde sig alla omständigheterna af hans vandring med. pinsam tydlighet för hans minne. Han kom ibåg att, innan han försökte röra den stora stenen som stängde honom vägen, hade han lagt barnet uti en öppning i bropelaren, som stenen var ärnad att fylla. Sedan detta hinder var undanröjdt, hade han i sin ifver att komma vidare, glömt bort att taga den dyrbara bördan med sig. Han tänkte nu, att möjligen kunde barnet ännu ligga qvar på samma ställe. Och så bittert ångrade snickaren sin glömska, att han beslöt trotsa alla faror och gå tillbaka för att uppsöka den förlorade. I denna ädelmodiga afsigt drog han sig sakta baklänges, ty han vågade ej vända ansigtet åt blåsten; och med otrolig möda och ansträngning, nådde han slutligen den omtalta öppningen, Hans ihärdighet blef rikligen belönt. Barnet