Aftonbladet – 3 september 1847, sida 2

blef så förfärande, att han nästan var på vägen att afstå från hela företaget. Kärleken till lifvet segrade likväl öfver dessa fasor, och han fortsatte sin väg. Den kant, på hvilken ban släpade sig fram, var ungefårligen af en fots bredd. Hvalfbågens längd var öfver sjuttio fot. För den arma snickaren syntes det vara en oändlig sträcka. När han, efter långsamma och ibärdiga bemödanden, ändtligen hade hunnit halfvägs, träffade han på ett binder, som gjorde hans vidare framträngande omöjligt. Det var en stor sten, som blifvit der qvarlemnad af de med brons reparetion sysselsatte arbetare. Kalla svettdroppar stodo Wood i pannan, då han mötte detta cförmodade hinder. Att återvända var omöjligt; att resa sig på fötterna, hade varit säker undergång. Han kastade en blick nedåt på den bäftiga strömmen, som han i mörkret kunde se, hur den rusade fram med blixtens snabbhet. Han lyssnade på strömfallets dån, som nu blandade sig med stormens tjutande; och mnästan vansinnig af hvad han hörde och såg, stötte han till stenen med hela sin styrka. Till hans förvåning och glädje gaf den vika, rullade öfver kanten, och sjönk. Så starkt var likväl dånet och brusandet omkring honom, att stenens plumsande i vattnet icke en gång hördes. Imedlertid var nu vägen ej längre stängd, och snickaren fortsatte sitt krypande. Sedan han öfvervunnit flera andra binder och faror, och två gånger varit nödsakad lägga sig framstupa med ansigtet mot stendammen, för att ej halka ner ifrån den våta och slipp