Aftonbladet – 1 september 1847, sida 2

Och Randal, och Shorter, och Whitney, och andra I draget sin remmare tömma och vandra Till galgen så gladt, Och skratta besatt, Men sjunga ur psalmboken tanklöst och matt. Ty ingenting muntrar, i dödstimmans qval, Så bra som en klunk ur Juliani pokal. Man blir djefvulen så torr i halsen af det här, anmärkte sångaren, och gjorde en paus, för att taga sig en klunk ur buteljen. Men hör nu på, enka, fortfor han; ty nästa vers är om en vän af er. : r IV. När den vackra Tom Sheppard till galgen blef förd, Stopp här, så hans ljudande stämma blef hörd. Man höll vid Kron-Tavern; pokaln honom räcktes: Nej, gömmen, han skrek, så att ugglorna väcktes; Af Jonathan Wild Pokaln må bli sväljd, Då bofven en gång blir af dödsångest qväljd. Men ingenting botar förrädarens qval, Ej klunken en gång ur Juliani pokal. Vv. Blir min lott att en dag åka baklänges dit, Då stannar vid Kron-Taverns port jag med flit, Och ropar åt värden att fylla i kruset, Och dricker en skål för det luftiga huset, Der lösen är: häng! Och repet vår säng, Och blåsten oss gungar i flygande fläng. Ty ingenting smakar, i dödstimmans qval, ; Så bra som en klunk ur Juliani pokal. Fan besitta de qvinfolkenav, mumlade sångaren, sedan han slutat sin visa; kan ingenting I förmå henne att komma fram? Hör på, enka Sheppard, tillade han, i det han steg upp; ,var inte rädd. Det är en hederlig karl, som kommer och tillbjuder er sin hand. Den som söker en mö, falleri falleralla ! — (bickande) — Jaså — ni vill inte — nå, jag skall väl få rätt på er Fru Sheppard, hvars förtrytelse alt se sitt matförråd uppätet hade något minskats genom Ihoppet, att den objudne gästen skulle gå sin väg sedan han tillfredsställt sin aptit, blef nu Ji yttersta grad förskröckt, då hon såg ljusskenet närma sig och hörde en karl stiga uppför trapporna. Hennes första tanka var att fly ge