Aftonbladet – 1 september 1847, sida 2

af henne; man skulle då hafva missförstått honom eller kanske icke förstått honom alls: och hån skulle icke hafva fått emottaga så mycket beröm för sitt styckes vackra, moraliska tendens. Om han t. ex. hade tillåtit en älskare att slita ett förhatligt band, om han hade låtit den älskade helt simpelt följa sin böjelse och förenassig medade älskar, så skulle man i far pjes icke hava funnit denna bjeltemodiga! qvinnosjäl ait: beundra, detta mönster af uppoffrande dygd att efterfölja: ty det är så, att bland vår tids menniskor finnas väl under stundom de som hafva lust och mod-,att uppoffra sig för åtskilligt, som blifvit upphöjdt till namn och . värdighet af pligt och dygd; men man har sällan mod att vara lycklig, enligt den högre moral, som af konvenans-moralen blifvit så alldeles bortblandad, att det är en ropandes röst i öknen att tala derom. Therese hade vunnit en ung mans kärlek och var färdig att besvara den, men får i detsamma veta att hennss älskare af ett löfte och en förlofningsring är bunden vid en annan; och derföre skall nu denna andra ha honom. För att med ens göra slut på d.n olycklige unge mannens förhoppningar, samtycker vår förträffliga Therese att blifva en gammal beskedlig, men fjoskig grosshandlares följeslagarinna, först till Stockholm och sedan genom lifvet. Stycket visar i det följande huru lycklig den blifvit som erhållit Therese; hand, huru hon är den gamles väninna, mor och Försyn, och huru hon tröstar sig öfver sin felslagna dröm om kärlek med att skrifva romaner — ganska vackert! Vidare, huru I-dsamt den unge älskaren bar med den hustru han tagit för att som en karl stå vid sitt ord, och hburu han icke kan glömma sin gamla flamma — ganska beklagligt! Och vidare, huru den stackars tredje äkta mannen leker kurra gömma med sin svart-juka Sara — ganska putslustigt! Och slutet blir, att den unge mannen botas för sin otillständiga passion; alt den svartsjuka fru Sara erhåller en liten lexa; och ait den lycklige gubben får ha sina jordgubbssängar i fred. Hvad här ofvan biifvit sagdt om styckets tendens, skall icke vara ett klander emot förf.; han har måhända vunnit mera derigenom att han följt med sin tid, än om ban försökt gå framom den. Skola vi anmärka något mot planens utveckling, situationerna? Ah nej; ty pjesen har öfvervägande goda sidor. Der finnas partier, som icke förlora vid jemförelse med hvad man haft tillfälle att se af den nyare franska dramatikens alster; förf. har med mycken finess sammanväft flera af handlingens trådar, och de lyckliga infall han emellanåt strör omkring sig, hafva icke gått förlorade för en uppmärksam publik, som redan med åtta fullgoda hus vitsordat, att stycket väl förtjenar att ses.