Aftonbladet – 30 augusti 1847, sida 3

Jag förstår,, sade Blucskin med en betydelsefull vink. Kom närmare, så att ingen ger akt på oss. Var icke rädd, jag skall ej göra er något för när. Jag är alltid artig mot fruntimmer, för deras ömma bhjertans skull! Se så! släpp nu börsen i min hand. Bravo! den skickligaste fickkännare i hela stan skulle ej kunnat göra det bättre! Nå, den der runda machin då? ringen, menar jag. Jag är icke just någon förståsigpåare i den vägen; men jag litar på er heder, att ni ej narrar på mig något skräp.n Det är en diamant, sade fruntimret, bäfvande af ångest; ge mig nu barnet! , . En diamant! se här, tag ungen! hviskade I Blueskin och stack bornet oförmärkt under hennes slöja. Jo, min sann, är det icke en diamant,, tillade har, och betraktade den gömd inuti banden; den gnistrar nästen lika starkt som edra ögon. Apropos, min söta vän, jeg har glömt fråga ert n:mn; kanske ni nu vill vara så god ech säga mig det? Hvad i helfvete! är hon borta? Han sig sig omkring åt alla sidor, men fruntimret bade försvunnit. L (Forts. följer.) — ETT NYTT MEDIKAMENT. En tysk tidning berättar, alt man på ett stort sjukhus i Berlin för närvarande är sysselsatt alt experimentera med ett nytt, från Madagaskar inkommet, medikament, hvars verkan vida öfverträffar blåsyrans. Det kalles Voraru. Det är icke bekant hvaraf detta farliga medikant erhålles; det så fruktade Upas tiente skall i jemnförelse med detta vara ganska mildt. (Läscebibl.)