sidan af hufvudet och vid örat hade han fått ett! slag, hvilket kunde skönjas, ehuru något sår icke! syntes. Ur högra örat flöt blod och materia. Anders Nilsson egde nu icke förmåga att tala, men I på eftermiddagen sedan ådern blifvit öppnad, och iglar honom åsatta, blef han redigare, och bad Gud hjelpa sig. l På fråga om hvem utöfvat våldet mot honom, nämnde han namnet Jöns, men någon sammanhängande berättelse om tilldragelsen förmådde han ej lemna. Både före låkarens besök och derefter badades Anders Nilsson med ättika och kallt vatten, men förblef alltjemt uti sitt svaga tillstånd. Besvärades af ständiga kräkningar. Afled klockan 12 på natten till den 44 i samma månad. Vid hemgåendet från Jemsunda söndagsaftonen hade han i sitt sällskap haft drängarne Mattis Andersson i Mölleryd och Håkan Svensson i Jemsunda. Desse hade omtalat, att de under vandringen, omkring klockan 7, varseblifvit 4 eller ö personer i förväg, hvilka vid deras annalkande afbrutit gärdesgårdsstakar och kastat stenar dervid en träffat Anders Nilsson i hufvudet, så att han genast omkullföll på vägen samt blef sanslös, och skulle Jöns Mattsson varit en af dem, som deltagit i stenkastningen. Någon ovänskap emellan den slagne och Jöns hade ej ägt rum, ej eller den förre vid tillfället varit öfverlastad, liksom han i allmänhet icke varit böjd för fylleri eller öfvermod. Ofvanstående berättelse afgafs inför Medelstads Häradsrätt. Med lutadt hufvud och tårfyllda ögon afhördes den af Jöns Mattsson, som förklarade, att han visst icke haft något ondt i sinnet mot Anders Nilsson. Samme söndagsafton hade Jönsvarit i handgemäng med smederne Anders och Gustaf Svanbeck i Jemsunda samt derefter supit bränvin hos Ola Ingesson derstädes. På hemvägen derifrån såg han och hans sällskap trenne perssner kommande efter dem och trodde de dem vara Svanbeckarne och deras sällskap. Till följd häraf tog Jöns den sten, hvarmed han redan på förhand försett sig, och hvilken var temligen stor samt kantig åt ena sidan. Denne slungade han mot de ankommande, men vände sig i detsamma om, så att han icke såg, om den träffade eller ej. Emedlertid föll en af de ankommande omkull och blef liggande på vägen. Vid efterseande befanns det vara Anders Nilsson, som uti sitt sällskap hade Mattis Andersson och Håkan Svensson. Jöns ångrade genast gerningen och vidgick att han begått den, så mycket heldre som han icke förmärkt att flere än han voro försedde med och kastade stenar. Efter olyckshändelsen hörde han likväl nämnas, att drängen Anders Olsson i Höfvalunda äfven skall gjort det. Annu flere drängar hade för öfrigt vid tillfället varit uti Jöns sällskap. Ett vittne berättade att Svanbeckarne och drängen Carl Gustafsson ifrågavarande afton, med eldbränder försedda, utkommit från ett hus i Jemsunda och med dem slagit ikring sig så att vittnets sällskap skingrats och hade sedermera Jöns liksom en annan deribland sagt att de fått svåra slag. Sedermera uppfriskade man kuraget med bränvin och då man åter befann sig ute, hördes personer komma, talande, på vägen från samma håll, deråt Svanbeckarne gått. Man beslöt då att möta dem. Vittnet gick först, mötte Mattis Andersson och tackade honom för sist. I detsamma erhöll Anders Nilsson ett doft slag, så att han föll framstupa på vägen och blef liggande sanslös. Alla skockade sig nu kring den slagne och beklagade det skedda. Tit vittne hade vid tillfället: hört någon yttra: Nu komma de tillbaka. Trenne personer syntes härvid på afstånd. Då de kommo närmare föll en af dem framstupa på vägen för ett doft slag. Ett annat vittne hade hört en dräng vid namn Anders Olsson, sedan Anders Nilsson fallit, yttra att denne endast gycklade och hade skälmstycke för sig, hvarföre han borde hafva mera stryk. Mattis Andersson berättade att två eller tre stenar vid tillfället kastats, dervid vittnet yttrat: så skolen j icke göra. Sedan Anders Nilsson blifvit inburen i Ola Ingessons bus, inkom Jöns Mattsson och yttrade: Intet kunnen j säga, att det var jag, som slog honom, men straxt derpå började han gråta. Den slagne var tyst; blott då Håkan Nilsson baddade honom vid tinningen, yttrade han: Nu är det braf, Håkan lille.n Häradsoch Hofrätterne hafva dömt Jöns till halshuggning. Målet är för närvarande hemställd! till Kongl. Maj:t. AE a TREA mA ÅÅ VETRTERNRT