Aftonbladet – 28 augusti 1847, sida 2

fattigdom, lidande och brist finnas till, kommer det att förtäras. Det förbjude Gud! inföll Wood med ifver; och, likasom rädd att förlänga samialet, tillade han brådskande: Men nu måste jag gå. Jag har redan dröjt här för länge. Ni skall få höra a mig i morgon. Vänta litet! sade fru Sheppard, och hinIrade honom att gå. Jag kommer just ihåg, uti min man lemnade mig en nyckel, som han uade mig att tillställa er, så snart jag funne ilifälle dertill. En nyckell utropade Wood häftigt. Jag var för någon tid sedan mistat en sådan, som var af stort värde lör mig. Hur ser den ut, Johanna ? Det är en liten nyckel med mycket konstigt ax. Det är min, jag vill svära derpå, ropade Wood. Hvem hade kunnat tro, att jag skulle iterfå den på så oförväntadt sätt! Svär icke, förräz vi sett den, sade enkan. Vill ni att jag skall gå efter den åt er? Ja visst, ju förr ju hellrex Då måste jag besvära er att hålla barnet ett ögonblick, medan jag springer upp i vinlen, der jag gömt den för säkerhetens skully sade fru Sheppard. Jag tror, jag kan våga avförtro gossen åt er, herr Wood, tillade hon, i det hon tog ljuset och gick. Lemna honom icke ifrån er, om ni hyser. minsta farhåga, Johanna, sade Wood, i detsamma han tog barnet på armen, och skrattade. Stackars menniskal mumlade han för sig sjelf, sedan enkan var gången; hon har helt säkert sett bättre dagar och varit i bättre omständigheter, än hon någonsin mer kommer. Besynner.igt nog, kunde jag aldrig få veta henues historia. Tom Sheppard var alltid en inbunden sälle, och ville aldrig säga hvem det var, han gifte sig med. Men säkert är, att hon var mycket för god åt honom, och att hon aldrig var ärnad att bli hustru åt en snickaregesäll, långt mindre åt cn sådan persedel, som han sedan blef. I ala fall är hennes hjerta rent, O:u när så är förhål:andet, torde allt