Aftonbladet – 27 augusti 1847, sida 2

ch talas nu för tiden; det betydelsefulla ligs ser just i detta ständiga återklingande af samma sträng, både i tid i och otid och vid alla möjliga tillfällen. Detta upprepande röjer uppenbart några bland samtidens karakteristiska idger, tjenande till förklaring af denna tids ideala sträfvan; också kan man varseblifva dem nästan hvar som helst, blott man ser efter. Att dessa idter måste hos svenska författare och talare inställa sig snart sagdt dem ovetande och ofta ebemärkt öfvertäga ledniögen af deras framställningar, är Jikväl mindre besynnerligt, då det icke gilfves en enda menniska på hela Skandinaviska Halfön, som icke dagligen ser dem skimra emot sig i tydliga ord, på Konung Oskars mynt. — Rätt och sanning, — anmärker man — var det ej annat? Ar det någon-ting så nytt, och så karakteristiskt just för vårt tidehvarf, mer än för andra? Utan tvifvel, svara vi, och häri ligger det märkliga och betydelsefulia. Visserligen hafva dessa ord varit hörda i alla tider, skyldrat äfven i andra århundradens lagbud, förordningar, äreminnen, herdsbref, 0. s. v.; men de hafva till det mesta skyldrat blott; i verkligheten funno de blott tillämpning undantagsvis; och äfven i allmänna omdömet undanträngdes de ej sällan af helt andra. Man erinre sig blott att mer eller mindre rediga föreställningar om äran, eller hedern utgjorde det ledande begreppet inom många samhällen eller åtminstone samhällsklasser för långa tidehvarf, och att man vid tilllämpningen deraf gjorde föga afseende på sanning och rätt, om dessa stodo i vägen. Man erinre sig att det gafs andra tider, då den absoluta underdånigheten, vasallens trohet, eller den ensidiga patriotismen, den blinda religionsifvern, elier blotta siatsskäl (hvarmed förstods de maktägandes enskilda nytta) utgjorde samhällens, sambhällsklassers och individers högsta ledning. Kunde sanning och rätt stå tillsammans dermed, så var det väl; annars kastades de utan omständigheter öfver bord, som en: hinderlig barlast. Från kabinetternas förhandlingar voro sanning och rätt formligen förvisade; Macbiavell förklarar uttryckligt, att de väl äro ganska nyttiga att orda om, men att det är ett törderf att begagna dem som statlsmaximer. Och likasom furstarne för sina underhandlingar hade en särskild moral, som på detta vis uttryckligen var omoral; lika så hade man i lagskipningen en särskild rättvisa, gällande undantagsvis, i följd af formliga undantagslagar, till förmån för maktinnehafvarne, men icke för de lydande; kort sagdt, den så kallade rättvisan var en i l:g stadgad orättvisa. I motsats till allt deita fordrar man nu sanning och rätt öfverallt: i furstarnes rådslag, i kabinetternas förhandlingar, likasom i åtgärderna för den fattige statkarlens och hans barns öde. Dessa begrepp yrkar man till och med att få återfinna såsom ledtråden i romanförfattarens utkast, i dramaturgens framställningar, och ännu mera oeftergifligt i folktalarens, representantens, publicistens verksamhet; j: man har slutligen gjort den upptäckten att de voro utgångspunkterna och det verldsliga ändamålet för sjeifva kristendomen, och att de äro de enda i längden verksamma medlen för dess vidare spridning. Sanning och rätt utgöra sålunda samtidens allmänna lösen, utan hvilken ingenting tiilåtes att passera oanmärkt. Det är också derföre, som man i den gamla tidens läger väl för skens skull bär denna lösen på tungan, men som man derjemte har en eller flera hemliga, af helt annan klang och betydelse, hemtade ur andra tiders reglementen.. Och ger man noga akt, så upptäcker man utan svårighet att fidens förderf, hvaröfver i detta läger så ifrigt predikas, i sjelfva verket icke vill säga annat, än samtidens obetingade hyllning af en rätt och en sanning, som icke fördraga något bland de bekanta och i detia läger så omtyckta undantagen. Föreställningen kan: likväl hafva sin riktighet, i fall man med tiden förstår den, som är ämnad att börja med rästa månad här i Stockholm; iy efter alla zsntecedentier i dess ledares beteenden, komma sanning och rätt att bl:fva de klippor, hvarpå den strandar; de blifva dess förderf. Men att förhållandet är detsamma utrikes som här — att det gäller hela den civiliserade verlden — kan icke undfalia någon uppmärksam betraktare af tidens tecken. Man genomögne t. ex. slutet af Lamartines märkvärdiga tal i Macon (se Tisdagsnumret), och man skail finna samma åsigter gällande i Frankrike som här, och hotande med samma förder! åt svekets och orättvisans välde. Man betrakte hvad som uppenbarar sig i Preussen, i England, i Holland, i Schweiz, i Italien: öfverallt samma lösen, och äfven samma våda vid dess-missbruk blott som skylt, och vid dess undansnillande eller åsidosättande i handling. (Insändt.) För den sanna fosterlandsvännen har kännedomen : Am an tilltaganda nannerism Under sednara årtinn..