Aftonbladet – 26 augusti 1847, sida 2

mm nn ag behöfde det väl. — Jag styrde ut midt i vöjenas verld med den orubblighet i föresaterna, söm förtviflan stundom inger. — Jag jorde uppseende, blef. modern, liksom andra Jag väckte beundran och afand. Man tridde rosor på min väg, men ormar gömde ig deribland. — Jag blef en allsmäktig herrkarinna — och man arbetade på stt störta . Ensam var jag midt ibland finder och vad som icke är mycket bättre — tillbejjare. — Det var ett högt spel, och nu gällde att kasta tärningarna rätt. Mer än en gång svigtade min föresats, cch jag greps af en förfärlig misströstan om eit godt slut, — I andro ögonblick åter, kände jag ett visst nöje att leks racd de dårar, jag samlat omkring mig, alt tri umfera öfver afundsjukan, som hatade mig och alt trotsa förtalet, som aldrig hviiade, — Oftare kände jag dock ett isande förakt, nä jag såg, huru den lumpnaste småaktighet diriserade de trådar, hvilka sätta rörelse i dess: granna salongs-marionetter, och mitt hjertz kände månget djupt sår, då jag erfor, huru missiron — den ovärdigaste af alla känslor lägger sin köld tll och med öfver vänskaper — kanske den bästa af alla känslor. Att för lora en vän är bittert, och hjertat vill göre uppror, då äfven de, som varit oss så kära vända sig bort och tro mer på förtalet, än pi vår oskuld, — Men det ligger dock ett behag deruti, att kunna med ett leende möta äfve de bittraste öden, och att låta skämtet leka pi ytan, fastän smärtan bor i själens djup. Åt er, baron Selim, var det förbebållet at såra mig på ett sätt, som ännu ingen anna vågat det. Jag skulle nu hafva kunnat häm nats på er genom ali endast leka med er trots och genom alt visa er, huru också e qvinna har vapen till sitt försvar mot passio nernas yrande öfverdåd. Men det var mi st om cr egen olycka, som mildrade de