Aftonbladet – 25 augusti 1847, sida 3

ades nära Ronneby samt åtföljdes in uti Elin Pålsdotters hus, dit Lilja och Lars Andersson mot aftonen äfven ankomme. Fredagen den 13 Februari reste Nils Pettersson och Nils Dag i sällskap från deras hem och besökte på e. m. Zachris Månsson i Kartaby, hvarefter de fortsatte vägen till Ronneby och voro om natten hos slagtaren Abraham Andersson på Skrifvarelien. På morgonen ditkom. arbetskarlen Lars Andersson och af honom köpte Nils Pettersson för 40 rdr bko det silfverfickur med tillbehör, som hustru Zetterberg villigenkänna, hvilket kan bestyrkas med vittnen. Den natt, rånet hos Letterberg skall föröfvats, var han hemma, och är han till ankiagelisen oskyldig. Elin Pålsdotter påstod sig också vara oskyldig. Sofia Gummesdotter befanns påhafyva 2:ne vadmalströjor af fullkomligt lika tyg med de hos Elin anträffade vadmalslappar. Pigan hos Zetterbergs, Bengta Jolnsdotter, berättade, att en stund efter det. hon aftonen den 5 Februari gått till hvila och insomnat, blef hon uppväckt af ett förfärligt buller på fönster och dörrar, som inslogos. Vid ena fönstret varseblef hon Skänkling, hvars röst hon äfven igenkände. Hon blef imedlertid mycket förskräckt, samt begaf sig med ett af Zewuerbergs barn upp på vinden, och såg således hvarken någon inne uti stugan, eller hur der tillgick, men buller och jemmer kördes derifrån, och sedan allt var slut, kunde vittnet från vindsfönstret urskilja sex karlpersoner utanför buset, hvilka i säckar nedstoppade det rånade godset. Imedlertid var det så skumt, att vittnet omöjligen kunde se, hvilka de brottsliga voro. Zetterberg blef vid tillfället slagen blodig. Skänkling fann sig träffad af detta vittnesmål och visade en märkbar nedslagenhet, och än mer föll hans mod, då bonden Niklas i Mörtjuk i samma ögonblick företrädde, sönderslagen i hufvudet, blek och aftynad, samt angaf, att Skänkling med flere andra, ibland hvilka Niklas Pettersson blott igenkände en f. d. båtsman, vid namn Sven Pehrsson Skänkling, som nu blifvit häktad, natten emellan den 8 och 9 sistlidne Februari bemsökt Niklas Pettersson, brutit sig in i hans hus, slagit honom grufligt, så att han varit nära döden, rånat och omsider antändt hans åbyggnader, så att dessa nedbrunnit. — Skånkling nekade jemväl till detta brott. Lilja berättade, att han rymde från sjukhuset i Carlskrona natten emellan den 4 och 35 Februari tillsammans med en annan arrestant , vid namn Svanbeck, men då de skulle öfver sjön, föll Lilja ned uti en vak och blef dervid skiljd från sin kamrat. Han begaf sig derefter åt Silltorp inom Östra härad, och höll sig der tvenne dygn uti en lada, tilldess han fått ombyte af klädespersedlar. Derpå gick han åt Backaryds socken samt helsade på åtskilliga af sina bekanta, men, för att icke blottställa dem, vill han icke uppgifva deras namn, och af samma skäl anser han sig icke böra nämna den person, som utbytte de kläder, han medfört från sjukhuset. Under den tid, han varit på fri fot, har han icke föröfvat något brott och ej heller träffat någon af de nu tilltalade förr än han på aftonen den 44 Februari, då han ämnade sig österut, anträffade Lars Andersson vid Sörby, och då denne, som Lilja förut icke känt, ropade I honom vid namn, kommo de öfverens att åtföljas inåt marken, helst Lilja icke vågade sig genom Ronneby köping, der ban ansåg sig vara allmänneligen känd. — Sedan de gått ett stycke, kommo de till en stuga, utanför hvilken befunnos stående en häst och en släda, dervid Lars Andersson yttrade, att de tillhörde tvenne karlspersoner, med hvilka han förut på dagen varit i sällskap, hvadan han och Lilja gingo in i stugan, der Skänkling, Dag och Nils Persson anträffades, tillika med Elin Pålsdotter m. fl., men strax derpå infunno sig flera herrar från Ronneby, hvilka grepo dem alla. De i saken hörda vittnen hade föga af vigt att upplysa, och de tilltalade nekade enständigt, Väl förekom, att Skänkling träffats ute om nätterna och mornarne straxt efter de tider, då brotten föröfvats, nära skådeplatsen derför och å misstänkta vägar; men utslaget kunde likväl icke blifva annat, än att saken, hvad honom beträffade, lemnades åt framtiden. De öfriga tilltalade förklarades icke kunna åt saken fällas. Nils Pettersson dömdes likväl för innehafvandet af gods, om hvars obehöriga åtkomst han ansågs ega kännedom. De tilltalade qvinspersonerna dömdes att, såsom de der med tjufvar nött och gömt, stånda tjufsrätt. Dessutom dömdes Elin för sitt uppförande mot polis-uppsyningsmannen. Skänkling har likväl sedermera blifvit för annorstädes begånget rån dömd till döden; hvilket utslag för närvarande är hemstäldt till Kongl. Maj:t.