Aftonbladet – 24 augusti 1847, sida 3

BLARDARE ÄVEN. SAMMA SAK, I ÄNDRADT SKICK. (Ur Pr Baumgartners Refutation du Radicalisme, utg. i Gentve. För nära 200 år sedan (1657), således på en tid, jå mycken bildning och lärdom herrskade uti GeCve, då många utmärkta män de lefie, ankom iit ett fransyskt fruntimmer, som kallade sig Canå de Beartingo. Hon var skön, liflig och förfök, hon höll ett stort hus och kom allmänheten senom fester och banketter att tro, att hon var af förräm börd och mycket rik. Då hon kommit i förbindelse med flera arsedda familjer, lät hon förstå, att hon egde hemligheten af de vises sten. Uti sin boning lät hon inrätta en smältugn, och freamför flera guldarbetares ögon lade hon femtio dukaLer med ett pulver af lika vigt i smältdegeln, der pulvret skulle förvandla sig i guld. Derpå förseglejes ugnen af de närvarande med deras egna sigiller, och eld upptändes under densamma. Såsom skicklig taskspelare hade hon likväl förstått att dessförinnan inpraktisera ytterligare femtio dukater. Elden underhölls oafbrutet under åtta dagar; derpå öppnade man ugnen, då man fann en guldklimp af 100 duketers vigt. Sedan talades knappt om pågonting annat än denna besynnerliga upptäckt, och när Bartingo utgick, gjorde det församlade folket hay och visade henne furstlig ära. Man täflade om äran att tillhöra hennes vänner. Snart kommo rika och bådo henne att till deras förmån företaga en dylik process. Tjugutre ugnar uti serskilda hus uppbyggdes. Med tillhjelp af sin-listiga och skickliga kammarjungfru syntes hon lägga de åt kenne öfverlemnade dukaterna med det bekanta pulvret i smältdegeln. Äfven denna gåpg förseglades ugnarne och eld uppgjordes. Följande morgonen, annandeg Pingst, afreste Bartingo, till det i grannskapet belägna sbbotstället Pommier, för att der förrätta sin andakt. Fiere Vagnar med damer och många ridande herrar åtföljde henne, men vågade icke följa henne längre än till Arvebryggan, emedan Bartingo försäkrade, att bon måste bereda sig på sin bigt. Vid afskedet lofvade hon att återkomma till Gentve öfvermorgonen. Men flera dagar förflöto och hon återkom ej. Personerna med guldugnarne började blifva oroliga, men tillfredsställdes snart ånyo, då man uti huset, der Bartingo bott, försäkrade att hon ibland annat, gvarlemnat ett skrin fullt med guld och äkta stenar. Efter åtta dagars förlopp öppnades ugnarne, och befunnos belt och hållet tomma. Nu ville man godtgöra sig ur juvelskrinet, men det var fullt af stenar. Den listiga bedragerskan hade narrat åtskilliga personer på icke mindre än femtusen dukater, och publikens begabberier voro icke mindre bittra än denna förlust. — Nu mera tror icke någon på de vises sten, men en annan dårskap har trädt i dennes ställe. Den heter kredit, och våra dagars Bartingo försäljer våra stiftelser, hus och landtegendomar, för att förvandla dem i ett stycke papper. — EN JÄTTESTOR LIND. En våldsam storm förstörde den 48 Juli åter en del af den verldsberömda linden vid Neuenstadt (kallad Neuenstadt an RA