Aftonbladet – 20 augusti 1847, sida 2

och kammarherren sjelf inbillade sig vara minst af samma betydenhet, som om han varit jordens axel, samt trodde sig stå så högt på ärans branter, att han verkligen hisnade, då han någon gång händelsevis såg ned på det stackars sämre folket. Kammarherre von Lebens lördags-soirer voro isynnerhet mycket i ropet. Deras rykte hade spridt sig icke allenast kring hela hufvudstaden; man talade om dem till och med i Söderteljel — Vi vilja göra ett hastigt besök på en af dessa soirer. Ack, hvilket bländande ljusskimmer, hvilken lyx, hvilken prakt och ståt! — Men allt det der känna vi så väl förut. Huru skulle dock en af dessa inbilska Parisare, som ej kunna få i sina envisa skallar annat, än att vi här : norden bo i pörten och kläda oss med björnhudar, blifva förvånad, om han ansigte mot ansigte finge skåda vårt lysande societetslif — 0. du mitt lyckliga fådernesland, som skulle kunna förvåna äfven en Parisare! Soireen var i sin bästa fart. Betjenter i stor! livre bjödo omkring glacer, och i Röda salongen, gjordes musik. Båda fröknarna von Leben voro musikaliska mirakler. Geniet, hade ea förvånande talang på piano, och spelade all: tid stora, mycket stora pjeser, som man skulle kunnat tro varit satta för minst fyra hände och lika minga fötter. Elefanten hade CO röst, men ännu bätte methodp. Hon sjöng just nu en aria af den grannaste, mest hals brytande italienska skola, och var oöfverträfflig i driller och löpningar, samt exeqverade rula Ider, som ovilkorligen påminde hvarje liflig fan Itasi om någon stackars satan, som rullar utfö) trapporna, ända från femte våningen ned til I rez-de-chausseen. — Med få ord, soireen val ,charmant; glace, musik, sång, allt tog sig myc ket väl ut. l I I ett mera aflägset rum, som hade namn heder och värdighet af gallerin, hade grefvin nan Therese slagit sig till ro i en stor, antil karmstol, och kring henne hade, som vanligt församlat sig en talrik uppvaktning. — Man ta