Aftonbladet – 20 augusti 1847, sida 2

EN UNG FRU.) NOVELL AF JEREMIAS MUNTER. Kammarherre Jöns Jönsson von Leben af stora Borup varen man, som lefde på stor fot. Hvarje höst flyttade han in från landet ill hufvudstaden med hela sin familj, bestående af en lång och mager gemål, samt tvenne ifven mycket långa och magra döttrar, fröknarna Eugenie och Elefantine, gemenligen kallade Geniet och ,Elefanten,. Kammarherren bebodde en elegant våning, såg mycket folk hos sig och lefde, som hvar dag hade varit den sista. Han satte sin högsta ära uti, att man om honom skulle säga, det han hade de utsöktaste middagar och de flesta, de bästa, de trägnaste supåer. Sjelf trodde han sig vara ultraaristokrat, men klokare personer försäkrade, att han endast var högfirdig. Vare härmed huru som helst, skilnaden är kanske i alla fall obetydlig; hans förfåder hade imedlertid varit stora män, och, för slägtskapens skull, ville kammarherren också vara stor, och derföre gaf han stora kalaser, samt frågade litet efter, att han för denna honnetta ambition måste sälja den ena egendomen efter den andra, och slutligen till och med inteckna Stora Borup. Kammarherren ansåg det under sin värdighet att fästa sig vid något så plebejskt som affärer, och skröt af att icke vara affärskarl. — Hans salong hade sålunda blifvit en ofta besökt samlingsplats för la haute volee, och hela den kammarherrliga familjen hade hvarken tankar, ord eller gerningar för något annat än stora verlden, såsom de benämnde sin lysande umgängeskrets, till åtskilnad från hela Guds öfriga skapelse, som de endast kallade pverldeny. — Den stora verlden tog visserligen med god smak emot kammarherrens enträgna bjudningar, och läto sig de lyxyriösa föterna väl smaka; men pwafsides dref den dock smått spektakel så väl med den uppblåste kammarherrens egen person, som med hans pbenigav familj. Det kammarherrliga herrskapet satt dock i god rc helt belåtet midt i smickrets stora sirapsfat 7) Se A. B. M 187—190.