Aftonbladet – 20 augusti 1847, sida 2

Article Image
ligt. Under ett bjertligt skratt kastade han sig ner på en soffa och anförtrodde mig, att han gjort den intressantaste upptäckt i verlden, och då jag naturlgtvis frågade honom, hvaruti denna upptäckt bestod, svarade han mig under en förnyad skrattsalfva: Eh bien, monsieur — signor Camillo! — ni vet, huru han alltid gifvit sig air af alt hafva ett brandförsäkradt hjerta och påstått sig kunna trotsa den mest öfverlägsna qvinna, men endast älska konsten. — Ah, hvilken narr! — Signor Camillo är nu kär, brinnande, dödligt kär — det är ju gudomligt! — och att det är jag sjelf, som narrat honom i snaran, det är det, som gläder mig aldramest. — Ni vet, att jag en tid nästan endast lefvat för att uppmuntra konsten på Theatre du cirque Olympique och för att encouragera dess petites demoiselles. Det är i synnerhet, som ni också vet, en viss liten femtonårig dansös, som väckt mitt lifliga deltagande. Hon är visserligen ännu endast elef; men jag har sagt det tusende gånger, mademoiselle Allicet är skön som en engel, gratiös som Taglioni och täck som en gräshoppa. Hon skall innan kort taga priset från alla verldens dansöser och bli en stolthet för vårt sköna Frankrike, fast hon nu, som sagdt är, endast är elef vid Theatre des cirque Olympique och i sin barndom dansat både på lina och styltor. — Nå väl, jag hade nu så länge för signor Camillo beskrifvit denna lilla förtjuserskas alla oemotståndliga egenskaper, hennes himmelska leende, sylfidiska figur och symetriska former. alt han slutligen, halft förtretad, en atton följde med mig på teatern. — Allicet dansade en liten solo å merveille; Camillo satt ännu som en stock, och då vi gingo hem, förtretade han mig med sina många kritiska anmärkningar och sin orubbliga köld. — Men, hvad tycks! Camillo har endast velat föra mig bakom ljuset, och jag har kommit hans intrig på spåren. — Ja, signor Camillo är ursinnig af kärlek, just till min lilla gudomliga Allicet. — Åh, signor Camillo kär i Allicet, det är ju förträffligt! ag kunde omöjligen låta bli att instämma liflige fransmannens förtjusning öfver at!

20 augusti 1847, sida 2

Thumbnail