Aftonbladet – 19 augusti 1847, sida 2

Men ack, äfven under en pariserfrack kan ett oroligt hjerta klappa, och för Selim var den lyckliga tid, då man dammar bort sina sorger, oåterkalleligen förbi. Hans känslor hade visserligen, som vi redan sett, återigen uppvaknat till verksamhet efter en flerårig letbargisk dvala, men det var dock intet godt uppvaknande. I hans själ var inkastadt ett tärande gilt, som väl för en kort tid kunde stimulera och reta, men endast för att derefter så mycket mera slappa sinnesstyrkan. Han lefde i ett slags moraliskt opii-rus; men om frid med sig sjelf och verlden utgör en menniskas lycka; då var Selim från henne himmelsvidt aflägsen. — Therese hade han återsett, sett hedne herrskande genom sin skönhet och sina behag — herrskande som den moderna verldens utkorade drottning och ständigt uppvaktad af beundrare och förföljd af smickrande kurtisörer, liksom kometen af sin svans. Återigen hade Selim måst underkasta sig väldet af denna qvinnas fängslande blickar; men det var icke mera kärlekens rosenband, som fängslade honom; — det var snarare hatets förtryckande bojor, som höll honom i ett nesligt slafveri under föraktliga passioner. — Kärlek och hat, hvad är väl mera olika? — Och likväl kunna så heterogena känslor växa ur samma frö, näras af samma blod. — Förunderliga menniskohjerta! — Hatet är endast kärlekens fackla, vänd upp och ned; elden är densamma. Om kärleken är den högra handen, så är hatet den venstra. — Selim hatade Therese, emedan hon förstört hans sista frid, bans sista lycka: tron på sanning och dygd. :