Aftonbladet – 19 augusti 1847, sida 2

och om det hela skall erhålla någon lyftning, måste andra helt och hållet taga dem på sina skuldror. Det var just häruti, uti förmågan att, under denna bemärkelse, lätta ballast, som Felix Wiftenberg vunnit renomå. Han kände tusende små knep för att uppväcka en konversation äfven ibland dem, som tycktes hafva försvurit att yttra annat än ja eller nej, och det fanns ännu intet ämne i verlden, om hvilket hans qvicka tunga icke genast hade ett yttrande till hands. Ofta hände det också, att han sjelf ensam pratade oupphörligt i flera timmar, men det skedde alltid på ett sådant sätt, att äfven de mest ordkarg2, som icke sagt ett enda ord, sjelfva trodde sig deltaga uti ett lifligt samtal. Till ombyte af nöje egde han äfven ett stort förråd af charader och logogrifer, samt kunde i nödfall göra taskspelarkonster å la Höökenberg. Wiftenberg var dock gudnås, med alla dessa rika gåfvor, ett svaghetens cffer, han, som vi andra. Förvillad af sina erkända framgångar i sällskapslifvet, hade han fått alltför stora tankar om sin egen förmåga och öfverlemnat sig åt en högst besynnerlig, mera obegriplig än ovanlig, herostratisk äregirighet. Han var nu icke längre nöjd med att man kallade honom treflig och toujours, och ansåg honom för qvick och rolig. Nej, allt detta tillfredsstälde icke hans mäktiga begär; det var alldeles för litet för en så stor själ. Wiftenberg ville icke allenast beundras, han ville afundas; och då han nu icke hos sig sjelf i hast kunde få reda på någon dygd, som skulle kunnat förskaffa honom denna tillfredsställelse,