Aftonbladet – 18 augusti 1847, sida 3

fInsändt.) NÅGRA ORD OM FOLKNÖJEN. Om det är sannt, att menniskan lefver icke allenast af bröd — hvilket vi såsom kristna väl icke kunna neka — så följer naturligtvis deraf, att det icke är nog att blott söka verka för förbättring och tillfredsställande af det s. k. lägre folkets materiella behof. Visserligen måste dessas tillfredsställande och uppfyllande, åtminstone till en viss grad, föregå, innan menniskan är i stånd eller känner behof af att söka tilifredsställelse för sin ande; men å andra sidan kan ej heller nekas, att båda delarne böra följas åt, emedan mensklighetens tillstånd här på jorden säkerligen aldrig blir sådant, att alla dess behof blifva uppfyllda, eller det icke alltid kommer att finnas individer, som, vare sig genom eget eller andras förvållande, blifva i hög grad behöfvande. Huru den så kallade pauperismen skall förekommas och afhjelpas, eller huru de fattiges vilkor skola förbättras, hör icke hit att undersöka; insändaren har endast velat påpeka ett ämne, som bör ligga hvar och en om hjertat, som intresserar sig för sina medmenniskors upplysning och förädling. Nekas kan väl icke, att hvar och en menniska behöfver, för att framlefva ett någorlunda drägligt lif här på jorden, ett visst mått af vederqvickelse och njutning, så i lekamligt som andligt bänseende. Hos lättingen och vällustingen har detta behof öfverdrifvits och urartat till last; men den arbetssamme och rättjänkande är lika mån om att tillfredsställa detta, af Försynen nedlagda behof, som att tillfredsställa det vist och med måtta. Då det således bör kunna an.agas såsom obestridligt, att folknöjen icke blott icke äro skadliga, utan tvertom nyttiga och rent af nödvändiga, så blir det en annan fråga och den af synnerlig vigt: Huru skola dessa folknöjen blifva oskyldiga och rena, samt vederqvickande och förädlande? ) Vi tilltro oss icke att kunna afgöra eller nöjaktigt besvara denna fråga, men vilja endast påpeka ett lika visst, som i det hela glädjande faktum, nemligen att, om äfven allmogen ty värr ofta söker och begagnar mindre rena och ädla njutningar, såsom bränvinsflaskan och kortleken på krogen, så visar den dock en tydlig benägenhet för att med stort intresse omfatta ädlare nöjen, så snart de uti en riktig form erbjudas. Bland dessa glädjande exempel vilja vi anföra ett. Författaren till den bekanta boken om ståndscirkulationen, grefve Th. Rudenschöld, har under förflutna året, och äfven under detta, på Leckö, för godsets underhafvande, hållit ett slags föreläsningar, som af åhörarne blif it med mycket intresse omfattade. Han har dertill valt, som len lämpligaste tiden, söndagseftermiddagarne, men ör att icke alltjemnt upptaga denna de arbetande klassernas enda lediga tid, endast hvarannan söndag. Dessa föreläsningar hafva icke bestått uti annat, än föredrag af passande folkskrifter, helst uti berättande stil, hvilken som man vet bäst uppfattas af och mest roar den obildade, sådane som finnas här och var uti Läsning för folket, en och annan af Almvist m. fl. Sednast under Påskhelgen föredrog han ned stort bifall och stigande intresse å åhörarnes ida: Anna, novell af förf. till Högadahls prostgård, vilken berättelses enkla och naiva stil af dem förräffligt uppfattades: Insänd. har härmed velat fästa uppmärksamheten vå detta företag, såsom ett efterföljansvärdt exempel, hvarigenom en folkvän med ringa möda, och utan någon slags egentlig uppoffring, kan bereda sina minIre upplysta medmenniskor ett ädelt och bildande nöje. De gäster, som der komma tillsammans, beära ingen välfågnad, inga divaner att sitta på, varken tå eller supå, endast några vänliga ord och rihet att samspråka litet om hvad de få höra — och dock skall värden, efter samqvämets slut, säcerligen känna sig mer tillfredsställd, än efter det lyrbaraste kalas med de kostligaste rätter och viner. Skada är imedlertid, att så litet verkligen godt ch passande till sådane föreläsningar skall finnas krifvet ). Dock är att hoppas, att om tusten för ) Insänd. känner ett gods, der de underhafvande svälta större delen af året, men ett par gånger framkallas till herrgården för att roa sig med att dansa på gården — liksom på dagsverke. Att detta icke blir folknöje är naturligt, till och med om herrskapet nedlåter sig att sjelfva deitaga i dansen. ) En väsendtlig svårighet ligger deruti, att dessa berättelser, för att motsvara sitt ändamål, åtmin