Aftonbladet – 18 augusti 1847, sida 3

MM MM HV MH mmm källare och kök, eller du ser henne lära sina små söta, lydiga barn abcbokens klyftigheter. Ack, hvad jag gerna skulle vilja vara en sådan frul Det skulle visst vara roligt (jag menar, motsatsen till oroligt). Men, jag är nu en helt annan menniska. Jag är en fru, icke så mycket i mitt hem, som icke mera ute i verlden; så skall du se mig. Jag är en dam på modet. Modet är ej mindre nyckfullt, då frågan är sm menniskor, än då det angår kostymer. Jag är vintrens lejoninna, droMning i nöjenas verld och suveräp Terskarinna öfver salongernas reon. Jag är, hvart jag tager vägen, åtföljd af beundrare i dussintal. Mina bästa vänner betvifla min dygd, och med hvarje blick kan jag fängsla en ny tillbedjare vid min stolta triumfvagn. Det ligger dock en angenäm sinnesrctning i en dylik belägenhet, det får du lof att medgifva. Hvarje ögonblick måste man vara på sin vakt. Man har passioner, fåfänga, afund, bat och intriger att strida emot. Hvarje, äfven den minsta, svaghet, den minsta känslornas vekhet är en förrädare, som aldrig får lemnas ur sigte, och med hvarje ny seger miste man än högre stegra sin förmag., ytterligare skärp ? sina krafter, för att ännu bibehålla ove Oe heten. Då är det en spänning, en stimulation, om öfvergår allt annat, hvaråt vi Evas döttrar vunna vända vår håg. Petta är att kämpa på är Oså Bang, dee tt ör den äregirighet. sup bEtl— ucsar alt fOVa r att or P5 SOM är oss tillåten — det o-vi0ma Sig Sjell och lefva för ett infall. Men en störtad, en deironiserad, bortkastad könhet... Fy, det är någonting bra elindigt! Minnes du väl, huru vi ipensionen tillsamnans bygde våra luftslott och med ett brokigt lomsterskimmer färglade lifvets plankartor? Jet var också en lycklig tid, lycklig just geom sin enfald. Huru har icke sedan vyerna Srändrat sig och vi sjelfva äfven? Vi hafva ckså bitit i det paradisiska äplet, och vi hafva rt Oss, alt synda, att misstro och tvifla. Vet u, jag tror emellanåt, att jag skulle kunna ifva en fullkomlig misantrop, i fall jag icke elf beständigt uppmuntrade mina egna dår-. iaper. Ack, menniskorna äro ju ändå bra usla: