måste ni betjena er af hållskjutsens, och var ni för öfrigt i de lyckliga omständigheter, att ni kunde disponera eget åkdon och ett halft dussin tagelpiskor, så är det visst icke alldeles omöjligt, att ni, oaktadt många naturhinder, slutligen kom fram till den stolta konungastaden, utan betydligare skada till lif eller lem, och endast med en så stor tidsuppolfring på hvarje mil, som man i Tyskland behöfver för att passera tvärsigenom fyra eller fem furstendömen — kanske till och med stor-furstendömen. Den Novemberafton, med hvilken jag nu har äran börja min berättelse, var mörk och kulen. En fuktig, osund dimma ombhöljde nejden, och ingen känslofull menniska kunde sticka näsan utom dörren, utan att blifva attackerad af melankoli — eller snufva. Båda dessa obehag ansatte ock den stackars vaktmästaren, som denna qväll hade vakten vid Hornstull, och likväl tycktes han vara en gammal praktikus, som säkert ej var okunnig hvarken om den bepröfvade regeln, att alltid motverka den yttre fuktigheten med en inre, eller andra tullverkets hemligheter. Trafiken för dagen var nästan helt och hållet afstannad, och den lidande embetsmannen promenerade sysslolös af och an, med de frusna händerna djäpt nedstuckna i rockfickorna, och spettet overksamt under armen. Härunder gaf han fria vingar åt sin sorgliga fantasi, och i dystert svärmeri suckade han efter — ett ofantligt beslag samt en stekt skinka, de båda satser, som han på jorden mest älskade. Plötsligen stördes han i sina grubblerier af ett nära buller, och en lätt resvagn stannade några ögonblick derefter utanför bommen. År någon der?, ropade i detsamma en röst från vagnen. Vaktmästaren förtretade sig smått öfver, att man kunde sätta i fråga, om der fanns någon på en så riksvigtig plats, och närmade sig den ankommande med en viss högtidlig värdighet i sin hållning, under ett försmädligt uttalande af sitt favoritord kansken. Har herrn emottagit något bre! till baron Selim Engelbrecht? frågade åter rösten från vagnen, och vaktmästaren såg, vid skenet af