Aftonbladet – 16 augusti 1847, sida 2

Moline Saint Yon, sjelf närvarande, förklarade ströskriftsförfattarens uppgifter blott för mnedriga smädelser, och justitieministern Hebert för ett enstaka fenomen af ett hemligen -organiseradt och vidtomfattande denigrationssystem, hvilket åsyftar att vanfrejda alla personer, som stå i närmare7förbållande till styrelsen. Han påstod att Warnery icke leddes af annat än hämndlystnad öfver att styrelsen icke åt denne, utan åt bolaget Talsbot Hade upplåtit de så ofta omtalade algiriska koppargrufvorna; och att styrelsen alltså icke kunde egna annat än det yttersta förakt åt hans anfall. Grefve Alton-Shee erinrade väl, att det vid så bestämda och svåra sngifvelser mindre ankomme på angifvarens personliga bevekelsegrunder, än på angifvelsens innehåll, och att blotta föraktet icke vore någon vederläggning; Parmentiers nyss så beryktade angifvelser hade äfven framkommit i följd af låga enskilda passioner. Men ändå ledt till upptäckten af en grof förbrytelse; men ministern böll ut med sitt förakt, och Pärskammaren lät bero vid detta sätt att qväfva en ny, alliför vidsträckt hotande skandal, samt! öfvergick till dagordningen. Den andra miniseriella förklaringen gällde utrikes ärenderna. M:r de Flavigny frågade hvilka upplysningar ministeren fått om österrikiska truppers sammandragning i Italien, och buruvida Frsnkrike ärnade mellankomm:, för att bevara Schweiz ifrån ett inbördes och ett religionskrig. Guizot svarade, att Frankrike väl ärnade iakttaga grundsatsen att icke mellankomma; men likväl under förbehåll af sin rätt, och att non-interventionen vore fridens rätt; hvarmed icke vore sagdt, att man icke kunde blifva nödsakad att föra krig. Frankrike hade ingenting emot en reform af edsförbundet i Schweiz; b-vis derpå hade det gifvit åren 1832 och 4833; men hvad det ville veta uppråtthållet, vore den statsrättliga grundval, på hvilken Schweiz befunne sig 1sin egenskap af europeiskt samhälle, det vill säga: kantonernas och deras styrelsers sjelfständighet. Schweiz kunde blifva en för sina grannar vådlig militärstat. De radikala ideerna, till hvilkas förmån man ville förändra schweiziska grundlagarne, vore det samhälles förderf och skam, hos hvilket de rotfästat sig; och b-kom radikalismen stode dess urartning, kommunismen. Genom de våldsammaste medel, genom friskaror och folksamlingar ville man förskaffa dessa ideer seger. Hittills hade Frankrike hvarken brukat botelser eller våld; det hade blott gifvit råd, under förbehåll, att förfara efter omständigheterna. — B-träffande Italien, så ägde Frarkrike der icke något omedelbart territorial-inter esse, utan blott interessena för hardelsgemenskap med ett naboland; men för dem erfordrades fred och styrelsernas säkerhet. Frankrike borde således icke låta dem störas genom andra makter; men säkerhet och sjelfständighet vore betryggad åt Italiens styrelser, når de blott styrde i godt förstånd med sina folk. Den närvarande påfv.ns styrelse erbjöd ett ibland de största och skönaste skådespel i historien. Frankrikes naturliga kallelse vore alt understödja påfven och det moderata partiet emot begge ultrapartierna. Hvad slutligen besättningen af Ferrara beträffar, så måste derom ännu iakttagas tystnad; ingenting vore visst derom, cch tilläfventyrs hade denna besättning alldelee icke ägt rum. (!) Då, — infoll markis de Boissy — p,är styrel:en okunnigare än tidningarne. Ministrarne måste förklara att Italiens folk blott i fall af en österrikisk intervention kunde påräkna Frankrikes bistind, M-n Guizot svarade ej vidare, och pärskammören lät sig nöja samt återgick till dagordningen. I Colmar, hufvudstaden för departementet H;utRhin, förbereddes en stor valreformsbankett, på stedens Moarsfält; förste presidenten i kongl. domstolen skulle föra ordet. I programmet yttr:s, bland annat: alla de, som hylla framåtskridandet, öfverensstämma om nödvändigheten af en valreform. Kamrarnes nyss slutade sessioner lemna härpå de mest orubbliga bevis. Prinsen sf Joinville sades fått tillsägelse att fara hem.