Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 2

en så enorm förmögenhet — hval vore jag ej nu? Mais le passå est passÅ — framtiden ler åter emot mig. Grefven närmade sig åter till den vackra enkan. Af en besynnerlig sympati kände hon sig dragen till Adelheim ... hvilken hade en sådan jargon, som han? Hvyem talade så om Paris, som han? Han bad att få besöka benne. Ett det mest förtjusande småleende blef svaret. Redan följande dag gjorde grefven sin visit, och var snart en trägen gäst. Om man på en gång kunde öfverskåda allt det, som på samma tid föregår inom området endast af en stad — bvilken förfärlig blandning af kontraster skulle ej en sådan blick gifva! Mord, kärlek, förtv.flan, glädje, rån, stöd, välgerningar, gifmildhet, prakt, uselhet, frosseri och hunger... Intet menskligt öga skulle uthärda denna syn... Det är såJedes icke utan en viss skygghet vi våga att endast uppdraga konturerna till en enda af dessa oräkneliga, fasansfulla motsatser. Grefve Adelheim skulle såsom sin fästmö införa den förtjusande ladyn i sitt hus, och hade till detta ändamål arrangerat en stor bal. Ljuskronor, girandoler och lampetter förvandlade den mörka, stormiga novembernatten till en lugn, solljus sommardag. Vinden for hvinande fram omkring huset, men de väl förvarade fönstren bindrade den ifrån att intränga, och den larmande dansmusiken öfverröstade dess tjut. Festens konung och drottning voro beundransvärda. Med hvilken triumf förde ej han den firade skönheten till dansenjl Ingen af de närvarande eriorade sig nu, att det var i samma rum, der han första gången dansade med Charlottel I det ögonblick, då den hvirflande dansen hejdar sin yra och de utsöktaste rafraichissementer kringbäiras, måste vi förflytta oss till ett Mindre praktfullt rum — en fängelsehåla. Här glimmar idel Jjus — der är mörkt, som i uslingens hjerta. Här glinsa sidenbeklädda soffor — der stinker ur den kolsvarta vrån en bädd af rutten halm. Här öfverflöda glacer, konfektyrer och de finaste, mest rusande drycker — der gäser i en ho ett slags födoämne, en sorts välling, hvilken endast den gräsligaste hunger kan tvinga någon letvande varelse att förtära. Verlden är sig lik. Endast ett trappsteg högt ur dyn och blodigeln är färdig att suga sista droppen af uslingen: bjertbiod: vaktmästaren her sina goda två rätter mat pi bordet, och hans hustru en klädning af åttatrådigt taft! I nämda fängelsebåla se vi en naken menniskofigur fastläst om lifvet vid ena ändan af en jernkedja, hvaraf der andra är fästad i Väggen. Här döfvade ej dansmusikens larm den vilda stormens tjut, och den nakne, enslige gästen i detta herberge kunde knappt räknas till de lefvandes antal. Läsaren anar utan tvifvel, att detta i sin kedja skram: