Aftonbladet – 12 augusti 1847, sida 2

stiftare icke ansett något skäl vara för handen, på grund hvaraf den Första kammaren bör vara mindre talrik än den Andra. I åtskilliga af de Tyska staterna, der Första kammaren väsendtligen består af hufvudmän och representanter för de mediatiserade, fordom riksomedelbara, slägterna och vissa af regenten utsedde ledamöter, har man ansett nödvändigt att fastställa hela antalet så, att de sjelfskrifne eller af slägterna valde, hvilkas antal var på förhand bestämdt, erhölle ett mot de af regenten utsedde afvägdt inflytande, hvaraf åter blifvit en följd, att den Första kammaren ej kunnat få den talrikhet, som åtskilliga omständigheter påkallat för den Andra, Man har velat bilda aristokratiska öfverhus, och sett sig tvungen att lämpa byggnadens storlek efter tillgången på materialier. I Belgien är verkligen genom grundlagen bestämdt, att senaten skall vara hälften så talrik, som representanternas kammare, men detta torde hafva en giltig grund i den höga valbarhets-census — 40 års ålder och 1000 floriner ( rdr bko) direkt skatt — som för ledamöterna i den förra är fastställd, och hvilken skulle hafva blifvit fullkomligt illusorisk, om ledamöternas antali båda kamrarne hade varit lika, emedan man i sådant fall, så vidt någon frihet i valet skulle kunnat äga rum, hade mnödgats bland valbare uppflytta allt för många af de närmast högst beskattade. Belgiska senaten utgör redan en åttondedel af alla dem, som äro af fastställd ålder och betala den i lagen såsom census bestämda skatt. Der åter, såsom t. ex. i Holland, kamrarne hafva väsendtligen olika rättigheter och åligganden, kunna ock giltiga skäl vara för handen, att efter deras serskilda ändamål åt hvardera gifva ett olika antal ledamöter. De anledningar, som, enligt hvad här blifvit snfördt, i åtskilliga länder föranledt olikhet i antalet af kamrarnes personal, förefinnas ingalunda i Sverige eller med antagande i öfrigt af kommitteens förslag. Olägenheterna deraf äro deremot lätt att inse. Genom det ringa antalet af ledamöter i Första kammaren, hafva flera län derstädes endast kunnat erhålla en representant, och en fullständig, hela riket omfattande lokalkännedom är således åt denna kammare icke försäkrad, synnerligast då den enda representanten från ett län möjligen af sjukdom eller annat laga förfall kan vara hindrad att deltaga i dess öfverläggningar vid ett tillfälle, då hans närvaro erfordrades. Det inskränkta antalet skall sannolikt nedsätta kammarens anseende, om det ock, enligt hvad man påstår, skulle gifva större anseende åt hvarje enskilt ledamot. Ehuru kommitttens förslag endast ryktesvis varit kändt, har man redan sett af den periodiska pressen klandras, att kommitten åt det ringa antalet i den Första kammaren tillerkändt samma makt, som åt hela den Andra. Mera af samma art är sannolikt att förvänta. Måhända äro icke heller de anmärkningar utan allt skäl, som troligen skola göras, om man åt 49 representanter, hvilka, enligt kommitteens förslag, utgöra pluralitet i den Första kammaren, och af hvilka möjligen blott 47 äro af folket valde, lemnar laglig makt att tillintetgöra ett beslut af de 150 i Andra kammaren, understödt af 47 ledamöter i den Första. Rigtade mot kammarens lika makt, anser jag anmärkningarne sakna fog, — ty om kamrarne i behofvets stund skola kunna verka med lika kraft, måste de förut hafva förvärfvat lika anseende, hvilket ej kan ske utan likhet i rättigheter, — men så mycket tyngre återfalla de på det olika antalet af kamrarnes ledamöter, hvilket dessutom har ännu en ytterligare olägenhet, nemligen att sannolikbeten för en nyare tids åsigter, att i en återhållande kammare finna organer, minskas till det minsta i samma förhållande, som de med höga valbarhetsqvalifikationer utsedde ledamöternas antal. 5. Vid denna nödgas jag framställa tvenne anmärkningar: 4:0) Inom Sveriges representation finnes för närvarande ett oberoende, som, enligt kommittens förslag, skulle derur alldeles försvinna, nemligen. sje!fskrifvenhetens. Utan att förbise de olägenheter, som med denna, grundad endast på börd, äro förenade, kan man likväl icke bestrida vigten och den, i synnerhet under tider af politiska brytningar, stora fördelen af att inom representationen äga ett element, fritt från allt annat inflytande, än den egna öfvertygelsens. 4789 och 4844 årens riksdagshistorier äro i detta hänseende ur olika synpunkter lärorika och bevisande. För att nu, så mycket sig utan sjelfskrifvenhet göra låter, i representationen bibehålla detta element, hade det visserligen varit nödigt att för hela den Första kammaren stadga val för lifstid; men äfven dessa äro ej utan olägenheter, särdeles då ledamöternas antal måste vara begränsadt, emedan möjligen en allt för stor del af dem samtidigt kunde blifva af ålder oförmögen att deltaga i representationens arbeten. Då således äfven denna utväg här var stängd, hade man åtminstone bordt för de till Första kammaren inom distrikten valda ledamöter föreskrifva en längre tid, under hvilken de fortfarande ägde att i kammaren qvarblifva. De flesta skola sannolikt inväljas vid en ålder ej mycket öfverskridande 40 år, och om kommitteen föreslagit, att valen skulle gälla för en tid af 48 år, omfattande 6 lagtima riksdagar, hade således troligen ganska få vid slutet af deras representantbefattning uppnått 65 år, en å!der, vid hvilken, i allmänhet taget, ålderdomssvagheten ännu icke förringar erfarenhetens värde. Mot vådan af undantagen hade den äfven nu föreslagna rättigheten för ledamot af Första kammaren att, vid förekommande anledning, söka entledigande, lemnat tillräcklig säkerhet. Sedan antalet af kammarens valde ledamöter blifvit bestämdt till 64, ett tal, som icke kan med 6 delas, har jag naturligen icke kunnat inom kommitten yrka antagandet af nyss anförde förslag, hvilket jag dessutom icke heller anser vara så utan olägenheter, att jag skulle hafva framställt detsamma, om jsg icke ansåg grunden för representationens sammansättning fordra uppsökandet af alla möjliga garantier. 2:0) Då jag röstade för förslaget, att Konungen skulle ega att utnämna en del af första kammarens ledamöter, skedde det icke på de af pluraliteten anförde skäl, eller derför att jag i allmänhet anser saken vigtig och nyttig, utan blott på grund af min öfvertygelse, att kammaren derigenom skulle blifva bättre sammansatt, än om den i sin helhet blefve vald af de föreslagne nämnderna. Konungens rätt att nämna ledamöter i en kammare. är allestädes. der den af ålder varit inhemsk,