Aftonbladet – 10 augusti 1847, sida 3

stånd, och ingen kan lifligare än vi önska att så måtte ske. Men detta är åtminstone ännu blott föremål för hoppet, och kan icke tagas i beräkning såsom någonting visst. Mycket har i representationsfrågan passerat, som gifver skäl till den farhåga, att denna vigtiga national-angelägenhet icke kommer till något tillfredsställande slut, såvida icke nationen med kraft, alfvar och ibördighet griper in i densamma. Regeringen ir har tillsatt representationskomiten, med den brokiga förbistring af opinioner, vi alla känna; kronans förste minister har ledt dess arbeten ull det resultat, vi likaledes alla känna. På sätt vi i gårdagsbladet närmare utvecklade, skulle komitens förslag, i fall det emot all rimlighet antoges af ständerna, beröfva svenska folket en del af d.s3 sjelfbeskattningsrätt. Under dessa förhållanden är det icke att undra på, tverton temligen naturligt, att mången kommit till ivekan, huruvida det verkligen är regeringens afsigt, alt befordra renpresentationsfrågan till något praktiskt resultat. Visserligen har hon genom en numera afliden ledamot af konseljen, friberre Nardenfalk, låtit på riddarhuset vid sista riksdagen offentligen förklara, att representationsfrågan icke kan falla — en förklaring, som då mycket lugnade sinnena, emedan man ansåg den innefatta ett löfte från regeringens side, att hon skulle kraftfullt och varmt åtaga sig saken och befordra dess framgång. Men det skulle ju kunna vara en möjlighet, att friherre Nordenfalk, ehuru ledamot af konselje2, vid detta tillfälle blott såsom enskild man uttryckt ungefär samma tanka, sem vi sett en annan enskilt man, vår hädangångne oförgätlige Geyer, sedermera framställa i sina Trenne Akademiska föreläsningar, der det heic ter, att man kan vara försäkrad att ingen aflh: de stora samhällsfrågor, som den nästföregående tiden har väckt och vår emottagit — skall falla. Friberre Nordenfalk hade i sådant fall, i stället att gifva ett löfte å regeringens vägnar, blott gjort en reflexion, hvars sanning visserligen ej ken bestridas. Med de ministerielia löftena är det i allmänhet en kinkig sak. Hvad som är säkert är, att en kraftfull representation och ett kraftfullt allmänt tänkesätt, som understödjer denna, äro de säkraste garantierna för deras fullbordan. Vi hafva i vår sednare historia ett exempel, huru det ibland kan gå med ministrars löften. Då indragningsmakten infördes vid riksdagen 4842, utlofvade dåvarande hofkanslern, friherre af Wetterstedt, under diskussionen derom på riddarhuset, att regeringen framdeles skulle återlemna denna makt. Man vet huru härmed gick, och huru lång tid det fordrades, innan svenska folket kunde åter komma 1 besittning af denna detsamma grundlagsvidrigt och orättfärdigt fråntagna rättighet. Grefve af Welterstedt lefde 25 år efter riksdagen i Orebro, och indragningsmakten öfverlefde ändock honom. Friherre Nordenfalk bann icke upplefva den tid, då representanterne skulle kunnat vända sig till honom och fordra räkenskap för representationsfråzan, i hvilken han yttrat sig såsom kronans minister. Hans rena politiska karakter är dock en borgen, att han under den kortas tid, han satt i konungens konseli, för denna fråga gjort hvad, som stått i hans förmåga. All bistoria visar, a!t om någon stor utveckling skall ske i en nations lif, så måste den hufvudsakl:gen frambringas genom nationens egen kraft. Sitter folket med händerna i kors, och väntar att någon annan skall bjelpa det, så är ingenting vissare, än att det kommer att vänta förgäfves. nÅide toi, et Dieu Vaidera!n Vill derföre svenska folket komma till en förbättrad representation, så är det nödvändigt att folket tager denna sak i sina händer, och till en början skickar till den stundande riksdagen män, som äro lifvade af varmt nit för representationsreformen, och af den kraft och karaktersfasthet, att de ej svika i striden, eller låta tubba sig till någonting halft om halft. Borgareoch Bondestånden äro de båda stånd, inom hvilka öfvertygelsen mest gjort sig gällande om nödvändigheten af en förbättrad representation, hufvudsakligen bygd på demokratisk grund, men med några koncessioner åt nu beståndande förhållanden, för att kring denna vår lifsangelägenhet kunna så mycket som möjligt förena sinnena. Det är valmännens inom dessa båda stånd pligt emot fäderneslandet, att utse sådana män, och inga andra, till representanter vid den stundande riksdagen, om hvilka de äro förviss:de, att de med kraft och alfvar skola främja representationsreformen. Dessa stånd föreställa en stor och betydande del af medelklassen, hvars rättigheter det just är fråga om alt genom representationens ombildning mnärmare betrygga, i förening med alla andra samhällsmedlemmars. De båda stånden hafva vid de tvenne sednaste riksdagarne stått i främsta ledet bland kämparne för reformen, och deras egen ära fordrar att granneligen akta derpå, attl de ej genom Jjumhet eller oaktsamhet vid valen till denna riksdag, måtte sjunka ned från denna upphöjda och aktningsbjudande ställning. Det lider intet tvifvel at!t, såvida Borgareoch Bondestånden stå såsom en man, eller åtminstone så nära enhällighet som möjligt, för representalionsreformen, deita kommer att utöfva ett stort moraliskt inflytande på regeringen, och föra dem fram till handling. Och de båda stånden hafva i budgeifrågorna ett vigtigt medel, hvarmed de kunna verka för framgång åt representationsreformen. Deras benägenhet att i anslagsvägen gå regeringens önskningar till mötes kan helt naturligt och med fullt skäl rätta sig efter den benägenhet, de finna hos regeringen, att å sin sida gå landets rättmätiga och billiga önskningar i afseende på representationsförbältrivgen till mötes. Ehuru vi i främsta rummet talat om valen inom Borgareoch Bondestånden, af det skälet alt utsigterne inom dessa stånd äro större än inom Presteståndet, att en betydligt öfvervän n h sa h fö ni ic k SJ gl re le så n! fa S ee ög så di Je fö al äl ir