TILL PROFESSOR HENRIK NICOLAI CLAUSEN.) Den gamla fädrens gästfrihet i Nord, Hur ofta den vår lust och stolthet var, Väl aldrig skänkt åt gamla Sveriges jord Mer ljuft än sommarn nu 0ss burit har. Gästvänligt Danmarks gröna ö oss först Gaf älsklingssångarn ur sin siarlund, Den skalden, som vi ock nu hälse störst I hela Nordens ädla sångarrund. När-snart ur våra blomsterkedjor sig Han slet, och ur vår blick igen försvann, Då skickade i stället uti Dig Det Danska folket oss sin bästa man. Var hälsad då, välkommen folkets man, Det Svenska folk, de Svenska männen kär! Ty, hvar en folkets man än ter sig, han För folken kär, kärkommen allstäds är. Lärd till Guds rike, Du ej mindre har Ditt ord, din handling, har din blick, din håg Till mensklig och sambhällig rätts försvar, Och är oss rätt en christlig theolog. I hvilket land står fram en sådan tolk Af sådan sak med sådan kraft som Du, Han är oss kär — mest dock ibland det folk, Som våra bröder äro åter nu. Och detta nu, hvem tacke vi för det? Dig främst bland alla — som med fredlig hand Strör trohets blommor i fiendskaps fjät, Och vinner alla bjertan, båda land. Hur Leires ungdom kär Du är man sagt; Den Svenska ren Du vinna ock förstått; Och hela Skandinavien Du dig underlagt, Då nu de gamlas hjertan Du ock fått. Drag hem med Gud! Behåll Du åt oss der De nya bröders tro och lofyven väl. Vi här, J der. — allt ett det hädanefter är — En Gud, en tra, ett hjerta och en själ. Så Skaparn ment, fast Gefion slet er ö Ur Sveriges barm, i den hon hjertat var, Och kastade den sen uti er sjö; Men Mälarns vackra stränder vi fått qvar. ) Af d:r Börjesson, vid en middag för den frejdade gästvännen och hans älskliga familj hr hofpred. Afzelius i Enköping, den 3 Aug.