Aftonbladet – 10 augusti 1847, sida 2

lögonblick jag svor, att hon skulle bli min? Grönstedt, rädd. er! Tusen, ja tvåtusen riksdaler äro era; res blott! Grönstedt stod dyster som grafven. Ja, jag skall resal Efter dessa ord lemnade han rummet och gick hen till sig. Han insåg fullkomligt, att alla moln skockade si omkring hans hufvud, under det att grefven, för hvar skull han begått dessa skändligheter, ginge fri. Att en he derlig karl ej kunde inlåta sig i sådant, derpå tänkte ha icke. Vi utföra brotten... de njuta frukterna... men miss lyckas deras anslag och de bli ertappade, så är det vi, son straffas. Ett vildt ha ha hal gaf eko i rummet. Så har jag då i tjugu år troget tjent Kongl. Maj:t ocI kronan, för att slutligen bli bortkörd som en galen hund Aldrig har jag gjort mig skyldig till något tjenstefel, någo förseelse, och jag skall nu nödgas rymma eller bli straffa som bedragare! .. Jag gjorde mig hopp om, att i skydd a grefvens gunst bli officer och en hedrad man . .. Nej förr ... Håll! tillhviskade honom för sista gången hans god genius; håll! känner du hvad du möter på andra sida grafven? j Bah! det ger jag attan skock tunnor tusan dj-r, bar: jag kommer ifrån det här. Ar jag soldat — och frukta; för en kulal, Med fasansfullt lugn nedtog han en pistol från vägge och laddade den — men lade den på bordet. Nej, för så godt köp slipper han mig intel Resekost naden skall han åtminstone betala! Han satte sig ned och skref ett bref till kommerserå det, i hvilket han utförligt berättade Jeans hela historia och visade honom uppenbart alla grefvens tillställningar för att leda der olycklige ynglingen i förderfvet. Derefte skref han till grefve Adelheim: Herr grefve! Jag lofvade att resa! det är sannt! men icke att res för intet. Vår räkning är qvitterad... och jag går att be reda er rum. Er svärfar känner i detta ögonblick hven den är, som vållat hans sons undergång. Om det fins nå