Aftonbladet – 10 augusti 1847, sida 1

, det rådet, att såsom bröllopsbjudare försöka min lycka. j Trakten kände jag väl, ech drog mig fram igenom skogen till landsvägen. Der mötte jag en dalkarl. Sällan har jag sett ett så bottcnärligt ansigte. Hvart skall du taga vägen? frågade jag. Jag kommer från Eifdalen och skall gå till Stockholm ... Skulle du vilja. uträtta ett ärende åt mig? ... Gerna2, herre!... Här är ett bref; vill du lemna det åt grosshandlar Seton?...: Rika Seton?... Ja!... Honom känner jag nog, har hat arbet hos honom... Här har du det. Skulle han vara död, så bär upp det till öfverståthållaren! lofvar du det?... Ja!l... Men i enderas egna händer skall du lemna det. Här hir du för besväret.... Jag lemnade honom hela min skatt, som bestod af tre daler. Vänligt tackade han och gick. Jag knäböjde... hela verlden försvann för min syn... jag måtte hafva svimmat, Så fort jag återvann min sansning, vandrade jag hem. Vid min återkomst frågade man mig, huru många jag i dag hade bjudit?... I dag har jag bjudit förnäma herrar, må ni tro... Ifrån denna stund bjöd jag ej mera på bröllop. Om mitt försök misslyckats och brefvet fallit i oriktiga händer, så var jag öf.ertygad om att ej ha många ögonblick qvar. Gud har hört mina böner, och Om jag än saknar min maka, trycker jag likväl hennes barn i mina armar, och..snart skola vi råkas, för att aldrig mer åtskiljas! NIONDE KAPITLET. Samma dag Seton med Gustaf och Albertina leminade Stockholm, emottog grefve Adelheim följande biljett; det var öfverståthållarens handstil, men namnet fattades: Herr grefve! Gustaf Wäsström är återkommen och vet ej af någom balans. Man har kommit under fund med, bvem :gardeskarlen Stark var, och ännu flera upptäckter af betänklig natur hafva Wifvit gjorda. Jag öfverlemnar åt er egen klokhet och försigtighet att arrangera denna förtretliga affär. Finge jag gifva ett råd, så bestede det uti att kasta en tusen riksdaler åt fonjunkarn och låta honom resa. Han blir då dömd ohördan, och ni, herr grefve, undgår att kompromeiteras ...n Grefve Adelheim stod orörlig; en rysning genomfor hor nom ... Albertina, räddad ur hans händer... hans ränker upptäckta!... Han genomläste biljetten än en gång. . Sparren har rättl, sade han för sig sjelf! här är ej annat alt göra. Men — hvem skall affärda den galne?... let får jag tänka på sedan, Ah, faran är inte så stor. Berg måste utan krus rödjas ur vägen.n