Aftonbladet – 10 augusti 1847, sida 1

I Nog kan jag skrifvan, svarade kronofogden, men sätt opp PP an ni inte... Nå, Gustaf, så kan du! I tvenne timmar hade Albertina, orörlig der hon sat på stolen, bevakat fadrens slummer. Ännu i sömnen ro pade han hennes mors namn, och, då han uppslog ögone: och såg sig förvirrad omkring, utbrast han: O, min Johanna, dröj... dröj!... hon har flytt ... Gubbens ögon tårades. Strax derefter inkommo Seton och Gustaf, och Alber började opåmint berätta sina lidanden. Förgöfves, mina vänner, vill jag söka att beskrifva mir smärta, då jag uppvaknade ur den vanmakt, i hvilken mir mors förebråelser och min brors hårdhet att skilja mig frår min Johanna, försänkt mig. Jag hörde min mor begrit: min död, börde henne förlåta mig... men tyckte mig liksom bunden, förmådde ej genom den minsta rörelse gifva tillkänna, att jag lefde. Man lade mig i en likkista och svepte mig... jag igenkände Johannas röst, hörde henne gråtande luta sig öfver mig... O, det gifves inga ord, som måla min förtviflan ... Derföre spränade den ock bojans makt .... Jag tyckte mig ropa Jobanna.... Men då tystnade hastigt allt... Jag reste mig upp, det var mörkt omkring mig, som i en graf, och jag trodde mig endast hafva drömt, då dörren öppnades och Henrik i sällskap med Berg inträdde... Faran ingaf mig mod och jag ville,stiga upp; men min bror kastade sig öfver mig, och de krafter jag hemtade af min förtviflan, voro otillräckliga att befria mig... Det ör mg bara obegripligt, hur jag kunde lefva nere i kalla källaren, med intet annat, än dena tunna svepningen, omkring mig. Man kastade dock slutligen åt mig ett par matter. Ea natt iskom min bror, åtföljd a Berg och min väktare, i m tt fängelse. Den sistnämnde igenkände jag såsom en kryddkrämare, den min far en gång med en dryg penningsumma räddat ur förderfvet. Man band mig till händer och fötter, lade en kafle i min mun och bar mig i en vagn. Hvad sedan tilldrog sig, vet jag inte, och lika litet begriper jag, hur jag kunnat uthärda de misshandlingar, man hopat öfver mig. Om man det minsta gifvit akt på mig, då jag vaknade liksom ur en feber, så hade man lätt upptäckt, att jag återfått milt förnuft. Men jag var öfverlemnad åt-mig sjelf, och det blef min räddning. Mer och mer skingrade sig de dimmor, som lägrat sig kring min tankeförmåga, och jag brann af längtan att återfå min