Aftonbladet – 9 augusti 1847, sida 2

samma riktning genom sakernas inre nödvändighet på praktisk väg gjort sig gällande medelst utbildande af det der antagna frivillighetssystemet (voluntary system). Afven i Preussen har, sedan regenthusets öfvergång till reformerta bekännelsen, m. m.) en lutning till denna kyrkas principer, i förening med andra förhållanden, åstadkommit den väldiga strid, som der nu genomkämpas mellan kyrkans eller rättare sagdt de särskilda kyrkopartiernas försök att undandraga sig statens inflytande, och statsmaktens bemödande att bibehålla sin kyrkliga supremati — en strid, söm genom sammankallandet af generalsynod ej synes kunna biläggas, utan måhända förr kommer att härigenom ökas. Jemförer man härmed svenska kyrkans ställning, så befinnes denna vara helt annan. Den vid reformationens införande, i enlighet med evangelisk-lutherska kyrkans principer, för vår kyrkoförfattning antagna främsta grundsats, att regenten är kyrkans öfverhufvud, och att han är detta, eftersom han är statens ), har aldrig hos oss varit förnekad. Visserligen erkänner man och har alltid erkänt, att kyrkan har ett för sig eget syftemål, nemligen religionsvården, och derigenom en egen verkningsspher, skild från statens, men man har dock icke funnit häremot stridande, att kyrkan tillika är med hela statsorganismen förenad och med densamma på mångfaldigt sätt samverkande. På denna grund hvilar hos oss begreppet af statskyrka, och medelst konsequent genomförande af ofvannämnda samverkan har det föreningsband blifvit knutet, som i Sverige efter reformationen förebyggt konflikter mellan staten och kyrkan, äfvensom söndringar inom kyrkan, samt åt denna bevarat sjelfständighet inom dess verkningsfält och frid F samband med frihet. Betraktar man närmare svenska kyrkans ställning, så finner man den nämnda föreningen mellan staten: och kyrkan vara temligen följdriktigt med afseende på svenska statsförfattningen och lokala förhållanden utbildad, samt i de minsta omständigheter genomförd, äfvensom att kyrkan, ehuru den till icke ringa grad är ställd under statens inflytelse, likväl, så vidt för dess egentliga ändamål nödvändigt varit, undgått att med staten amalgameras och förvandlas till em blott statsinstitution t. ex. för sedlighetens uppehållande och ordningens befrämjande, något, hvartilk beroendet af staten annars lätt kan föranleda. Så har ock svenska kyrkan lyckats att hittills undvika den annars nära liggande Cesareopapismen (nemligen det förhållande, då statsmaktens innehafvare utan allt kyrkans deltagande afgör kyrkliga eller religiösa frågor), ett förhållande, hvartill ofvannämnde grundsats, att regenten är kyrkans öfverhufvud, lätt kan leda, och som i andra länder af evangeliskluthersk konfession icke till lika grad kunnat förebyggas, om ock erkännas bör, att christligt sinnelag hos regenterne oftast gjort faran mindre märkbar. Detta förhållande bevisas klarast, om man besinnar, huru i andra länder af vår konfession en hardt nära obegränsad makt i anseende till så väl hela kyrkolagstiftningen som ock prestsysslors tillsättande blifvit lagd i regentens hand, och huru presterskapet sålunda der, vida mera än hos oss, kunnat betraktas: såsom hans embetsmän. Att häruti under de sednaste åren någon, ehuru icke betydlig, förändring flerestädes inträffat, kan väl medgifvas, men tilk många väsentliga delar är dock äfven der kyrkoförfattningen densamma, som förut. Helt annan är i dessa hänseenden kyrkans ställning i vårt fädernesland. Hos oss kan presten förr betraktas såsom innehafvare af en ecklesiastik kommunalbefattning, än: såsom en statens eller kronans embetsman. Han är tjenare främst i den stora kommunitet, som benämnes svenska församlingen eller kyrkan, ty det är denna, som på sätt hon sjelf i sina lagar föreskrifvit genom de auktoriteter, åt hvilka hon det uppdragit, låter: skickligheten för inträde i prestembetet pröfvas, kallese till detta embete meddelas, samt den så pröf-vade och kallade mottaga det förmedelst invigning ). ) T. ex. den nya kyrkoordningen för provinsen Westphalen af 1832, helt och hållen i presbyteriansk anda; införandet af presbyterier, provincialsynoder, 0. s. V. ) Knappast torde väl behöfva nämnas, att här, äfvensom nedanföre, der om regenten uttrycket kyrkans öfverhufvud nyttjas, ej kan vara fråga om kyrkan annorlunda, än blott såsom en yttre, F förbindelse med staten ställd institution. Derföre har jag ock icke ansett mig här behöfva säga kyrkans verldsliga öfverhufvud, isynnerhet som predikatet verldslig lätt kan här tydas orätt. — Från hufvudämnet skulle ock föra alltför långt, om jag här försökte utveckla utur historien, huru man vid Lutherska kyrkans uppkomst gerna betraktade stat och kyrka såsom två olika gebiter, men detta oaktadt ej kunde undgå att allt närmare sluta sig till Landsfurstarne och sålunda kom att inrymma åt desse allt större rättigheter i anseende tilk kyrkostyrelsen, äfvensom huru småningom häraf utbildades den ofvannämnda grundsatsen och huru denna vid Westphaliska fredens afslutande uttalades såsom tillerkännande åt de protestantiske furstarne af jura episcopalia circa directionem ecclesig, m. m. Likaledes må utur de särskilda protestantiska kyrkorättssystemerne här blott antydas, att man med någon olikhet i begreppsbestämningar och slutföljder förklarat denna grundsats om jus moajestaticum circa sacra, advocatia ecclesiastica, m. m. och tillämpat den, än till det episcopala, än till det territoriala, än till det collegiala systemet. Luther kom visserligen aldrig att tänka sig förhållandet mellan kyrkan och: staten med full konseqvens utbildadt, men att ham dock ansåg föreningen mellan dem båda önskvärd, ja, nästan nödvändig, vittnar bland annat följande yttrande: Fastän det verlisliga och det andeliga regementet äro af olika slag, så äro de dock båda så nära med hvarandra förbundna, att det ena utan förening med det andra blott med stor svårighet eller alldeles icke kan bestå. Ty der ingen frid är, der är stor fara, att gudsfruktan blifver ringa aktad; återigen, der det gudomliga ordet saknas, der måste man råka i ändlösa förvillelser. ) Kyrkohandboken föreskrifver ock, att biskopen säger vid ordinationen: enligt den fullmakt, som mig på Guds vägnar af hans församling uti detta ärendet betrodd är, antvardar jag eder härmed predikoembetet.