Aftonbladet – 7 augusti 1847, sida 2

woue—E rr... — — Kyrkoherden märkte nu fullkomligt, på hvad fot saken stod och lät den tills vidare hvila. Men enkefrun omtalade detta besynnerliga samtal för sin favoritson, och frågade, om han ej misstänkte, att Albert hyste någon hemlig böjelse. Denne åter sökte upplysning derom af sin trogne Achates, hvilken nu stod såsom träffad af åskan; ty för honom uppgick ett klart ljus öfver förhållandet. Han såg sig försigtigt om, närmade sig tätt intill sin principal, och svarade med sin hviskande röst: Ja, så är det, det slår mig aldrig fel... Så är det... men hvem kan den sannskyldige vara? Aldrig är det någon bättre flicka. Han har gjort af med så mycket penningar nu på ett år... man måste rekognoscera ! Detta skedde, och innan veckan förlidit upptäcktes allt. FEMTE KAPITLET. Hvem är denna lilla, osynliga figur, som vandrar fram och tillbaka på sitt vindsrum i Asplundska huset? Till sitt yttre tyckes han lugn, som Iwar Benlös syntes vid underrättelsen Om sin faders död i ormagården, och hvaraf kung Ella slöt, att denne skulle blifva den farligaste af Ragnars söner... men harm och hämd koka i hans svarta bjerta, och det rufvar på dem, såsom draken på skatten. Det märker man dock endast på den än saktade, än ökade gång, med hvilken han oupphörligt mäter sitt kammargolf, och på den asklika blekhet, som, omvexlande med en feberaktig rodnad, betäcker hans ansigte. Se, huru de smala, tunna läpparne ännu mera hopknipas, huru näsan liksom spännes, och ögonen försvinna i sina gropar, ehuru ingen enda åtbörd tillkännager vreds eller raseri! Det kan ingen annan vara, än sjelfve bokhållaren Berg som nyss erfarit, alt den enda qvinna han älskat tillhörde den der Fjosken... så benimde han Albert... Denne hade ju afbruiit samma blomma, efter hvilken han utsträcki handen!