Aftonbladet – 7 augusti 1847, sida 2

lertecknat en reservation, och hrr Sahlin, Schartau, Wingquist, Knös, Fåhreus, Hamilfon, Åkerhjelm, Landin och Holmström hvarlera särskildt afgifvit sin. Den först omnämnd2, af bondeståndets ledamöter, är af följande lydelse: Då undertecknade icke kunnat instämma i några a de beslut, som kommitteens pluralitet ansett köra ingå i det nu afgifna förslag till national-representationens ombildning, finna vi OSS föranlåtne till reservation emot dessa punkter, på skäl, som här nedanföre skola i korthet motiveras. Fördelningen af de valberättigade till Andra kammaren uti 2:ne skilda valkategorier, synes oss innebära både en orättvisa och en anomali, samt lägga ett stort hinder i vägen för en framtida utveckling af vår representation. Vi fästa OSS visserligen icke ovilkorligt vid antalet eller den så kallade personlighetsprincipen i dess råa begrepp, eller såsom alla individers lika rätt i politiskt afseende; men vi kunna dock icke undgå att befara många missförhållanden mellan de röstberättigade i dessa skilda kategorier. Denna antagna princip skall troligen motverka den allmänna utvecklingen till politiskt förstånd och omdöme hos det egentliga folket, då endast en mindre del deraf kan deltaga i det kraftigaste bildningsmedlet till ett sådant förstånd, nemligen de direkta valen; och vi torde icke misstaga oss, då vi förutsätta: att ur de väljandes afskiljande i 9:ne kategorier skall uppstå en klassanda, med sitt högmod, sin afund och sin splittring, eller att denna olycksaliga anda skall hindras att utdö och blott vändas åt nya föremål, blott tillskapa ett nytt slags aristokratiska åsigter och känslor, föga bättre in de nu varande privilegii-åsigterna och känslorna. De förmögnare, förledde att betrakta sig såsom klass, adagalägga misstroende och fruktan för de fattige; och det vore då fåfängt begärdt, att de sednare skola fullkomligt aflägga misstroendet och fruktan för de förra. Detta vill med andra ord säga, att det mål, som vi tro egentligen böra sökas, eller att de ringare och fattigare klasserna lära sig anse de bildade och förmögna, såsom sin tillflykt och sina förespråkare, aldrig kan på denna väg hinnas. Lagen, sådan den i detta afseende är föreslagen, skall tvinga den egentliga massan att i de bildade och rike se en afskild klass med egna intressen och anspråk. Hon har behof af att känna förtroende för dem, som mera ega och mera veta, men hon får det icke. Man vill väl icke ålägga henne att taga sina ombud bland sig sjelf, men man anvisar henne det; och man kan sålunda komma att frambringa just hvad man äsyftade att förebygga. Sedan vi utan framgång bestridt kategoriernas fastställande, hafva vi för valrättens utöfning yrkat: att under ett fjerdedels hemman, alla egare af i hemmantal satt jord borde ega lika, eller en fjerdedels röst, och att endast der uppöfver en graderad skala skulle finnas, hvilken slutade med fyra gånger den minsta rösten, eller en hel röst. Detta förslag godkändes dock icke, utan nedgick valrösternas klyfning, enligt vår tanka, allt för långt; hvaremot rösterna i den högre valkategorien mångfaldigades derhän, att vi nödgades förklara vårt ogillande deraf, att man antog tillväxten af en röst för hvarje hemman, ända till sexton, i stället för vårt förmenande, att endast cn ökad röst för hvart femte hemman borde ega rum, och sålunda slutande med tio röster, såsom det högsta en jordegare borde erhålla. Detta afseende å den rent materiella förmögenheten medförer, genom flertalet af jordegendomar, som ligga inom nyss beskrifne gränsor, dels en obilligt förhöjd inflytelse åt förmögenhetens dessutom sjelfskrifna öfvervigt, dels andra missförhållanden, som icke torde böra förbises. Biand dessa räkna vi det stadgande, att, om den högre kategorien i ett distrikt understiger ett bestämdt antal, den skall förstärkas ur den lägre, hvilket utgör en förnekelse af förut antagen princip, samt medför flera svårigheter för verkställigheten, äfvensom att hvardera kategorien blifvit tilldelad ett lika antal eller 60 representanter, då den förut antagna beräkningsgrunden anvisade 65 åt den lägre — och 535 åt den högre kategorien. Detta sednare kan väl i så måtto vara likgiltigt, att, om obilligheten nu finnes på ena sidan, så kan hon en annan gång komma att finnas å den andra, då förhållandet mellan förmögenheterna är rörligt. Men just denna möjlighet är det, hvaremot vi allvarligast reservera oss, emedan vi tro en lagstiftning böra så inrättas, att hon är rättvis och användbar under alla de hvälfningar, hvilka kunna inträffa i nationens ekonomiska och intellektuella tillstånd. Det som länge satt sinnena i oro, och som kommittåen varit kallad attsöka afbjelpa, är just det, att förhålianden, som gjort sig gällande för en tid eller för dagen, blifvit som oftast upphöjda till lag, hvilken qvarstått och plågat, äfven sedan knappast en -skugga af anledningarne mera finnes. Det stora lagstiftningsproblemet synes oss vara att utfinna sådanel stadganden, hvilka kunna stå orubbade under alla förändringar i nationens utveckling, åtminstone icke fordra rättelse allt för snart eller af allt för många anledningar. Vi reservera oss ytterligare mot det sätt hvarpå första kammaren skall bildas och utväljas. Inrättningen af valnämnderne anse vi vara synnerligen invecklad och äfven betungande för ledamöterne, särdeles för de händelser, då dödsfall eller afsägelser inträffa, och således nya val måste företagas, kanske flera gånger å rad. Den enklaste och tillförlitligaste valmanskorps till första kammaren hafva vi ansett den andra kammaren vara. Den invänningen, att den förra på det sättet icke blefve annat än ett bihang, ett utskott till den sednare, synes oss vara ogrundad, så vida valet icke sker för hvarje riksdag, utan för längre tid. Och den första kammaren kunde icke blifva ett uttryck af den för ögonblicket befintliga — utan af den föregående andra kammaren, och det icke ens mer än till en del; hvarföre lagen, så ställd, synes innebära tillräckliga garantier emot förhastande och de tvära kastningar för hvilka man hyst så stora farhågor. Att tillskapa institutioner på ett sätt, som möjligen kan komma att motarbeta hvad nationen länge och ihärdigt söker, kan icke vara lagstiftarens rätta uppgift; ty detta lyckas dock aldrig slutligen, äfven om former derföre påfinnas. Ögonblickets bänförelser kunna stundom göra en återhållande kraft nödvändig, hvilken, så mycket som möjligt, befriar från det alltid obehagliga bruket af det kungliga veto; men denna kraft bör blott uttrycka mognad, besinning, varning, hänvisning till det förflutna, aldrig fiendtlighet eller ett afskildtinteresse. Enligt de antagna grunderne för valen till Andra kammaren, blifver dessutom denna så konstituerad, att inga interessen kunna anse sig tillbakasatta, än mindre glömda, och en enkom för dem åsyftad ytterligare försäkringsanstalt, är således öf