Aftonbladet – 7 augusti 1847, sida 2

Det är omöjligt att återgifva alla de skymford, den ursinniga frun utstötte. Tag ungen ifrån menniskan der! skrek hon omsider; han skall prompt på barnbuset! Aldrig kunde Berg erhålla något kärkomnare uppdrag. Han slet det skriande barnet ifrån modren, som förgäfves sökte försvara det. Det var då han första gången hörde samma skri, som han förnam, då han sedermera ryckte barnet ifrån Albertina. Nu reste sig ändteligen sielfständigheten i Alberts försagda själ: han rusade mot Berg. Tillbaka, usling, så framt lifvet är dig kärt! röt han och återtog gossen, som han lemnade i Johannas armar. Derefter kastade han sig för sin mors fötter. ,Min mor, min goda mor! Gör med mig hvad ni behagar; skona blott min son, min maka.n Din maka? Vansinnige pojke! En sköka, min sonhustru? Nej aldrig i evighet, om du ej vill ådraga dig min förbannelsel, i Och likväl flödade den redan öfver hennes moderliga läppar. Hon fattade Alberts arm, som betagen af fasa, ej förmådde göra motstånd, och lemnade jemte de andra rummet. Så snart allt var tyst, kröp amman fram ur det gömställe, hon i sin skrämsel intagit, och försökte återkalla den afdånade Johanna till sansning. Albert sjuknade, och när han frisknade till syntes verkeligen hans sinnen rubbade. Under hela sjukdomstiden hade han endast suckat och ropat Johanna! Bergs lidelse hade snarare ökats, än minskats. Han började ånyo sitt frieri, och gick så långt i ädelmod, att han lofvade såsom sin son uppfostra den lilla Albert, och såsom en trogen bundefärvandt försummade fru Asplund inga medel, för att få denna förbindelse uppgjord.