Aftonbladet – 6 augusti 1847, sida 3

från Kimstad qvarnar, klockan ö på morgonen den 149 Aug. 1846 från åkergärdet till Norsholms egendom, nära allmänna vägen, hört ett häftigt anskri. Vid närmare efterforskning fann hanen mansperson nära gärdesgården emellan gärdet och vägen in uti gärdet liggande, ganska illa behandlad i anseende till erhållna sårnader, upplyftande; vid åsyn af vittnet, sitt hufvud och bad vittnet foga anstalt om hans införande till lasarettet. På fråga till honom, af hvilken han blifvit på sådant våldsamt sätt behandlad, svarade den slagne blott: det vet jag icke. Snickaren Håkan And rsson vid Norsholm: Att han morgonen den 49 Augusti, kl. emellan 5 och 6, af drängen Samuel Månsson vid Svarttorp hört omtalas händelsen med den våldsamt behandlade mannen och genast begifvit sig till det ställe i åkergärdet till Norsholm vid allmänna vägen, der denne legat; å hvilken vittnet, på befallning af sin husbonde, aftvättat blodet, försett hopom med ren skjorta och biträdt vid hans afförande till stallet å Norsholm, der vittnet å eftermiddagen vårdat honom, derunder han, på vittnets frågor, sagt sig aftonen förut varit i sällskap först med 2:ne personer till ett torpställe emellan Brinck och Norsholm, der den ena, som sannolikt varit korrektionist eller kronoarbetskarl, klädd i ljusblå linnerock, aflägsnat sig med Höglunds ränsel och derå fästad hatt med fodral, men å allmänna vägen uppbunnits af denne, då han velat återtaga ränseln, som af den andre mannen icke velat lemnas, i följd hvaraf strid dem emellan uppkommit och han af mannen blifvit öfverfallen. Mannen hade äfven afdragit hans stöflor, men han kunde icke erinra sig, huruledes han öfver gärdesgården inkommit i åkergärdet eller uppgifva, om han cer eller å vägen blifvit tillfogad de å honom funne sårnader, om hvilka vittnet berättade lika med derom förut förhörde vittnen. Den 20 Januari innev. år, eller 4847, erkände Schultz sig vara saker till brottet. Middagstiden d. 48 Åugusti hade han ankommit till Norrköping, uppehållit sig å det, vid vestra tullporten belägne näringsstället ungefär en timmas tid. Derefter hade han fortsatt sin vandring från staden, oafbrutet till , mil derifrån vid allmänna vägen belägne så kallade Löfstadkrogen, utan att hafva, hvad han nu kan erinra sig, mött någon under vägen, och vill således ej erinra sig att han, så som afhörde vittnet, skräddaregesällen Johan Söderlund omtalat, hvilat vid ett pilträd intill vägen. ÅA detta näringsställe hade han vid sin ankomst träffat för honom då okände gesällen Höglund, med hvilken han der vistades tillsammans tills emot aftonen. Vid skymningen begåfvo sig begge gemensamt från krogen och vidare upp till ett torpstä!le, eller, efter hans beskrifning, torpet Ploijning på Löfstad egor, för att söka nattqvarter, hvartill dem anvisades en derintill varande lada, med hvilket hviloställe Höglund dock icke fann sig belåten, utan fortsatte de vägen, derunder Schultz, på Höglunds begäran, för att åt honom bära, emottagit hans ränsel och dervid fästade hatt med fodral, utan uppehåll hit till Brinck, hvarest de besökt krogen och der anträffat en annan mansperson, eller den under ransakningen förhörde skräddaredrängen Fredric Werner, med hvilken de i sällskap vidare vandrat å stora vägen. Vid pattens annalkande föreslog Werner, att de alla skulle söka nattherberge vid det nära vägen belögne torpstället Jonsberg, hvarti:l Höglund dock icke visat sig benägen, utan i tysthet yttrat till Schultz, att han skulle gå förut framåt vägen, dit Höglund genast ville komma efter, hvarpå Höglund och Weerner uppgått till torpet, men Schultz qvarstannat en kort stund och sedan fortsatt vägen, bärande Höglunds ränsel. Kort derpå hade Höglund upphunnit Schultz å vägen, den de vidare fortsatte till nära ett annat torpställe, eller s. k. Fiskaretorpet på Norsholms egor, då de öfverenskommit att öfverstiga gärdesgården vid vägen, för att njuta någon hvila å gärdesbacken derintill, som äfven fullgjordes och der de tillsammans förtärt, af Schultz från Norrköping medförd någon mat och !V; kanna bränvin. Under det de efter slutad förtäring båda lagt sig ned emot gärdesgården, hade den tanka uppstått hos Schultz, att såra Höglund, för att såmedelst åtkomma hans ränsel och hvad i öfrigt hos honom funnes; till verkställande hvaraf Schultz utur sin ficka upptagit en deruti förvarad och under färden medförd tälgknif, och dermed tillfogat Höglund, som då icke insomnat, sårnader å halsen, dervid denne utstäckt händerne för att freda sig och såmedelst erhållit mindre betydliga skärningar å händerne, och sedan med samma knif tillskyndat honom flere sår i pannan, vid öronen och å hufvudet, hvilka ban nu icke kunde närmare beskrifva; af hvilken våldsamma behandling Höglund afdånat, utropande då: Herre Gud! men vidare hade han icke yttrat något. Härefter hade Schultz afdragit Höglunds gagnade stöflor, dem han tillegnat sig, och sedermera, efter att dem hafva uppskurit, de samma nyttjat, men icke något mera, hvarken penningar ur hans fickor, dem Schultz icke undersökt, eller något annat, och kunde han icke lemna någon upplysning om de penningar Höglund innehaft och hvilka möjligen öfverblifvit. Sedan han betalt förtäringen å krogen vid Brinck, åflägsnade sig Schultz från stället, med stöflorne, ränseln och den derpå fästade hatten. Vid ankomsten ett stycke å andra sidan om Norsholms egendom, hade han öppnat ränseln och derutur tagit den, rätten under ransakningen förevisade sedelboken, uti hvilken penningar ej eller funnos, utan endast der qvarliggande bref och anteckningar, samt ett för Höglund utfärdadt pass och vidare en dosa af tenn, men i ränseln bibehöll han de jemväl funne klädespersedlarne. På vägen emellan Norsholm och Kumla bortkastade han först sedelboken med deruti liggande handlingar. Till Kumla ankom han morgonen den 49 Augusti, betingade sig skjuts af hållkarlen derstädes, det dock af denne förvägrades. Derpå besökte han krogen, köpte sig en sup bränvin, till betalning hvaraf han af egne medel vexlade en gul sedel å 32 sk. bko, betingade sig skjuts af en bonde, eller såsom vittne i målet afhörde Anders Nilsson ifrån Grönlund, med hvilken han afreste till Linköping, der han likaledes af egne medel betalte skjutspenningarne. Memmings häradsrätt, liksom hofrätten, hafva dömt Schultz till halshuggning. Utslaget är Kongl. Maj:t hemställt.