Aftonbladet – 5 augusti 1847, sida 2

Han lemnade betjenten en pappersremsa. Den tiden voro de få bland tjenstpersonalen, som kunde läsa skrifvet. Denne ville synas kunna det, stod der!öre och glodde på lappen, med rörde sig ej ur stället. aHör på, sade Seton strängt, gå på stund och gif er herre lappen, annars går jag in oanmäld, och hindrar ni mig, så gör jag buller, så att öfverståthållaren miste komma ut, och då kan ni få ledsamheter. Gål, Gubbens afgörande ton tvang betjenten att lyda. Knappt hade baron fått ögat på lappen, innan han, till betjentens stora förundran, sprang upp ur soffan och skyndade ut, för att sjelf emottaga den väntande. God afton, min bästa grosshandlar Seton! mycket välkommen! Hvaruti kan jag vara till er tjenst? Med att skänka mig en stunds enskildt samtal! Jag bar saker af vigt... ,Mycket gerna, bästa herr Seton! Var god och stig in! Det får ingen störa oss! befallde han betjenten; och klockan precis sex thelp Dessa begge herrar, sittande bredvid hvarann på soffan, erbjödo en besynnerlig anblick: Hofmannen i sidendrägt, friserad och pudrad, Seton i sin gråhvita rock, opudrad, men med långa, af tiden försillrade lockar, som nedrullade på axlarna, bildade en stark kontrast emot hvarandra. Baronen nickade, liksom för att uppfordra köpmannen att tala, hvilket denne också efterkom. Herr baron och öfverståthållare! händelsen har gjort mig bekant med Wäsströms, och jag intresserar mig för dem... Den unge mannen hemkom i dag från sin resa, och det är lätt att föreställa sig hans förbittring, då han erfor de lidanden, för hvilka hans hustru under hans frånvaro varit ett offer, och den utsökning, man i hans hus företagit, för en förment balans. Han fordrar naturligtvis rekonvention., Det kan ingen förtänka honom., Till följe af flera betänkliga omständigheter, har jag ansett mig först böra rådgöra med herr baron och öfverståthållsren, innan jag vidtalar någon lagkarl. Jag stadnar i förbindelse hos herr grossbandlarn, som har den godheten, och det i afseende på en viss person... hvars hela familj skulle anse s:g komprometterad, om denna olyckliga sak blefve bekant. Det förstås. Men den skurken, som låtit använda sig till ett sådant nidingsverk, måste träffas af lagens hela stränghet ...