Aftonbladet – 4 augusti 1847, sida 3

Sjömannen har, som bekant är, icke allenast att kämpa emot ett fruktansvärdt element, utan måste äfven dessutom underkasta sig försakelser, om hvilka landtbon icke ens kan göra sig begrepp. Besvärligheterna af de olika zonernas olika klimat får han i rågadt mått erfara. Än i qväfvande hetta — än i isande köld — gungande på en bräcklig farkost på de förrädiska, tornhöga vågorna — måste han alltid vara beredd att med lif och blod försvara hvad honom ombetrodt är — — se der i ett penndrag sjömannens lif — se der hvad han vågar, för att ändtligen få — — en sjuklig kropp — följden af fatiguer, knapp föda, och, hvad värre är, stundorh äfven misshandlingar. — För hvem skall han klaga sin nöd? För redarne? De hafva i detta afseende blott döfva öron. För skeppsbefälbhafvarne? Just de rätta! Då blefve han väl illa deran. — Den enda utväg, som finnes, är: Publiciteten! På det sättet har mången reform vunnits, som annars kanske ännu icke blifvit påtänkt. Kaptenernes beteende emot sitt manskap är ofta ytterst klandervärdt; ehuru hedrande undantag finnas. Vi må, under sådana förhållanden, ej förvånas, då en sålunda förtryckt och förtrampad menniska, om icke hämnar sig, åtminstone undflyr den plats, der hans skönaste förhoppningar blifvit svikna; der han väntat sig finna heder och utmärkelse, men der hans lön blifvit förakt och lidande; der han hoppats kunnat samla något penningar, för att i ro tillbringa sin ålderdom, men der han knappt kunnat spara ett öre! — Bringad till det yttersta, nödgas han öfverge hoppet att återse sin fädernejord, sina anförvandter, sin maka, sina barn, och flykta till en utlännings fartyg, för att der öfverlemna sig åt hvad ödet öfver honom kan besluta. Denna, som insändaren hoppas, trogna skildring af sjömannens vedermödor, torde göra det begripligt, äfven för de uti nautiskt hänseende: okunnige, warföre han rymmer. Om någon af herrar skeppsredare eller kaptener, ill hvilkas kunskap man hoppas att denna uppsats må komma, skulle hafva godheten att på frågan: ;Hvarföre det svenska sjöfolket skall vara mera förtryckt än andra? svara ett: derföre! och tillika grundligt vederlägga insändaren, så vill han gerna medge att han har orätt. Insändaren tror sig dock böra tillägga, att han anser, det egentliga vinsten af att bättre föda, löna och bemöta skeppsbesättningarne vore rederiernas, medan de, bättre än någon annan, sjelfve böra veta buru dyrlegd och olämplig en besättning, hyrd i utländsk hamn, är för de svenska kofferdi-fartygen. Sku!le det mål, för hvilket insändaren här ordat, på billig väg kunna uppnås, så är man fullkomligt förvissad, att ingen rymning hädanefter skall begås af någon Ärlig Svensk Sjöman. — — Ä-ÖjfjjNPVR———