Aftonbladet – 3 augusti 1847, sida 3

det, å profossbostället erhållne-pulver. Sednare hade Anders yttrat: Gud, den som väl vore från orten. Det tör jag vara i morgon bittida., Anders broder, Per, berättade att den förre genast efter hustruns död, natten emellan lördagen och söndagen, hvilken han tillbragte hos Per, ofta och häftigt gråtit samt synts sorgsen och bedröfvad ända till ångest. Per tillskref detta dels sorg öfver hustruns. död, dels grämelselse öfver ryktet om hennes dödssätt. Anders sade nu, att brodren uppfattat rätta orsaken till ifrågavarande hans utbrott af bedröfvelse. På ett vittnes fråga till Anders, bvad denne tänkte om ryktet, rörande hustruns dödssätt, hade denne, under förlägenhet, gifvit osammanhängande svar, men omsider antydt, att -han misstänkte det af Maria i profossbostället lemnade pulver hafva innehållit något skadligt ämne. För skälen till sin misstanke i nämnde hänseende hade Anders då icke redogjort: men då vittnet enskildt förhört honom, angående de närmare omständigheterna vid hustruns död, erbjöd Anders sig att tjena hos vittnet ett år, om vittnet ville hjelpa honom ifrån den väntade ransakningen. Ett vittne hade märkt Anders efter hustruns död vara serdeles orolig. En gång hade han för sig sjelf yttrat: huru det än må vara; så blir det nog väl i Jesu namn, och huru det går, så är det en i himlen, som dömer, Vid samma tillfälle hade Anders börjat tala om sin föregående bekantskap med hustrun, samt sina misstankar att någon annan häfdat henne, emedan barnet så tidigt framkommit. Hvad ville jag imedlertid göra, sade Anders, förr än jag gick till tings med henne, så tog jagna. Efter lagförandet hade Anders fällt besynnerliga yttranden, såsom: Förrän jag skall halshuggas, går jag på fästning i all min tid, samt: om jag kommer väl ifrån det här, skola vi taga oss rediga supar! Ett annat vittne: begrafningsdagen hade Anders, på tillfrågan om hvem som förgifvit hustrun, svarat: Herren vet det bäst. De må döma hur de vilja; jag går väl till högre rätt, och förr än hufvudet skall spela, går jag på fästning i hela min tid.n Vittnet Gustaf Fält hade, Påskafton den 44 April 4846, då Anders ännu bodde ensam på torpet Fålehagen, arbetat tillsammans med Anders ute iskogen derstädes, hvarvid Anders yttrade den förmodan, att hustrun ej skulle länge lefva, samt att, i bändelse af hennes död, icke obetydlig egendom skulle i arf efter svärföräldrarne tillfalla Anders eller hans med bustrun sammanaflade barn. En stund derefter och då samtalet hvälfde sig kring andra ämnen, började Anders beklaga sig öfver tandvärk, samt frågade vittnet, om denne visste något säkert medel deremot. Då vittnet händelsevis berättat sig vid något tillfälle för berörde åkomma användt mercurium (arsenik), yttrade Anders sin åstundan att erhåila något litet af dylikt gift, samt tillfrågade vittnet! hvar sådant skulle kunna åtkommas. Vitnet hade då, utan att misstänka Anders afsigt, berättat, att vittnet sjelf för flera år sedan vid omnämnde tillfället bekommit den, af honom använde, arsenik af lifgrenadieren Carl Winst på Winnerstadskogen, som skulle emottagit ett par bitar deraf från sin fostersvärfader, en numera å Motala församlings fattighus afliden gubbe, kallad Håkan, med tillägg dock, att vittnet förmodade, det Winst efter så lång tids förlopp icke skulle hafva något i behåll. Detta oaktadt hade Anders bedt vittnet hos bemälde Winst efterhöra och om möjligt skaffa Anders något litet af omnämnde gift, emedan, såsom der sistnämnde tilllika yttrat, det äfven skulle vara särdeles helsosamt för en sjuk menniska att få så pass mycket som ett he!gryn deraf om morgnarne; tilläggande Anders, att, om vittnet kunde till aftonen samma dag anskaffa det begärda, skulle Anders dermed begifva sig till Norrsten; dock nämnde han icke vidare hvartill det derstädes skulle begagnas. Häraf började vittnet frukta för afsigten med giftets anskaffande och beslöt att sådant icke anskaffa. Imedlertid fiste han icke den uppmärksamhet vid saken, att han trodde sig böra omtala förhållandet, eller ens vidare tänkte derpå, förrän Anders efter hustruns död bjudit vittnet 30 rdr, om denne ville förtiga hvad dem emel lan förefallit. Anders bedyrade, oaktadt detta vittnesmål, sin oskuld; medgaf likväl slutligen sanningen af vittnesberättelsen, samt att han velat skaffa sig giftet emedan han ansett det hälsosamt för en sjuk. Imedlertid hade han icke skaffat sig något gift. Vittnet Johannes Svensson: att Anders kommit till vittnet, under det denne arbetade ute å marken och sport vittnet om han visste något medel till beredande, såsom vittnet utlät sig af trefnad åt kreatur, emedan en ko börjat vantrifvas för Anders; med tillägg att Anders af sin moder hört berättas mercurium) i sådant afseende skulle kunna begagnas. Då vittnet sagt sig omveta och sjelf hafva för några år sedan innehaft några korn af sådant gift, hade Anders enträget bedt vittnet skaffa honom något litet deraf. Hvilken begäran vittnet likväl icke varit i tillfälle villfara. Ett vittne bade förnummit en hustru berätta sig hafvå hört Anders efter å afl. hustruns kropp verkställd liköppning, fråga en tredje person, huruvida qvarlefvorne af fint stött arsenik, som en person intagit, skulle kunna upptäckas bland inälfvorne i den! döda kroppen. ESR STONE MET OETISKT