Aftonbladet – 3 augusti 1847, sida 2

Söta frun skall inte bli orolig, sade hon, det är inte den ringaste fara ... nå, blir hon inte hvit som ett lärft i syna nu igen!... Jag säger ju, det är ingenting farligt alls. Saken är den, att i eftermiddag kommer polismästarn och visiterar häktet, och då går det inte an, att frun bor i våra rum, utan hon måste tillbaka i sin arrest ... annars kan min man bli afsatt ... men, så snart polismästarn gått, skall jag hämta frun tillbaka. Den omisstänksamma Albertina ande intet försåt. Hon uppsteg på stund. Huru kunde hon vilja skaffa dem olägenhet, till och med ansvar, hvilka bevisat henne så mycket deltagande? Hon tog hustrun under armen och leddes af henne till sitt förra fängelse. Några timmar kunde hafva förflutit; hon satt och läste i en communionbok, som hennes vårdarinna på hennes enträgna begäran anskaffat, då hon hörde den tunga jernbommen falla, nyckeln sättas i låset och dörren öppnas. Hon såg en mansperson stiga in, som hon trodde vara vaktkarlen, och fortfor med sin läsn ng. Men en röst nämnde hennes namn, och ljudet af den genomströmmade hela hennes varelse med en iskall rysning. Hennes ögon vändes mekaniskt ditåt. Kappan, i hvilken gestalten var insvept, föll — och grefve Adelheim stod framför henne i gala. Oroligt såg hon sig om efter räddning... men huru och hvar? Hon stannade orörlig. Albertina! min åsyn ingifver er fasa, jag ser det..; men ... om ni kände min kärlek, mina strider, skulle ni hysa medlidande med en olycklig, som endast lefver, endast andas för er ... en enda droppe af deltagande skulle åtminstone insmyga sig i ert bröst.... Dyrkade, älskade Albertina! jag ber ej mera, jag tigger om er kärlek l Under detta tal hade han småningom närmat sig till henne, och vid de sista orden knäböjde han vid hennes fötter. Herr grefvel jag inser hela vidden af min olycka. Är ni ej nöjd att hafva störtat mig i detta djup af elände? Hvad vill ni mer? Älska er kan jag icke; förråda min pligt vill jag icke. Om en enda gnista af förbarmande fin1es qvar i er själ, så gå härifrån! Jag besvär er det, lemna