Aftonbladet – 3 augusti 1847, sida 2

röstberättigade i stad en valman. Valmännen för ett helt amt, eller en hel stad, utvälja sedan storthings-representanterna för amtet eller staden. Nu inses lätt, att oaktadt de röstberättigades underlåtenhet att infinna sig till val af valmän, kan se ut såsom en likgiltighet för valrättens utöfning, den likväl alldeles icke behöfver härledas derifrån. Så kan t. ex. inom en ort det allmänna tänkesättet angående några personers lämplighet till valmän, och deras beredvillighet att genom sitt val kalla en eller flera i opinionen önskade representanter, vara så enigt, att af 400 röstberättigade de 90 kunna vara fullt förvissade, att om ock blott fio komma till valstället, deras mening blifver af dessa sannt och ärligt uttryckt. Ja, i de flesta bygder af Norge torde det få med temlig visshet antagas, alt opinionen hos fo ket, helst under nuvarande förhållanden, är så pass bestämd och enig, att inga otillfredssiällande resuliater af en stor del röstberättigades uteblifvande behöfva befaras. I flera orter hållas dessutom offentliga sammankomster innan valen, der man rådslår om hvilka personer, som böra till valmän utses; och efter det man derom öfverenskommit, är det under lugna och partifria förhållanden temligen förklarligt, att mången icke finner behöfligt att göra sin egen opinion gällande, eller för att bespara sig en längre resa, eller en onödig tidspillan, öfverenskommer med en annan, som vill rösta på en medtäflare till hans egen kandidat, att de begge afhålla sig från valet. På detta sält förklaras ganska naturligt förhållandet med valen i Norge, och som ailtid och öfverallt måste blifva en följd af valrätt — ty antingen folket väljer sina representanter indirekt, genom elektorer, eller direkt, genom genast skeende röstning på representanter, så kan det tagas för gifvet, alt elt antal röstberättigade uteblifva, eller utbyta eller nedlägga sina röster. Frågan ken således blott vara den:skulle det indirekta valsättet genom elektorer minska folkets intresse för sjelfva val-akten? Det är detta vi icke anse bevisadt, genom det åberopade förhållandet i Norge. Det är ganska möjligt, att tvertom mängden af röstegande finna sig lättare och säkrare kunna afgöra, hvem de vilja skänka förtroendet, att i samråd med andra valmän, utse representanterna för eit större distrikt, der de icke kunna så noga känna personerna, än att de skulle kunna, med full tillförsigt till egen kunskap, sjelfva genast utvälja dessa; och att dessutom, i sådana länder, som våra nordiska stater, der befolkningen är gles och kommunikationerna långsamma och svåra, de direkta valen skulle medföra svårigheter, som vida mera skulle minska intresset för valförrättningarne och vålla vida större missförhållanden mellan tillstädeskommande och uteblifna röstberättigade. ——