Aftonbladet – 2 augusti 1847, sida 2

taga vård om den olyckliga prostinnan. Berg tackade, ehuru detta anbud förekom honom såsom det aflägsna ljudet af en domsbasun ... och likväl hade mannen talat helt sakta och beskedligt. Man begaf sig in till Albertina. Hon satt i en länstolz; hennes barns gråt och skri hade väckt henne till sansning; hon höll gossen hårdt omfamnad och han hade slagit sina små armar om modrens hals. Madam Höglund stödde hennes hufvud; sjelf gret hon öfverljudt. Sjelfva polisbetjenterna, dessa den menskliga förnedringens schakaler, behöfde i denna stund all sin förhärdelse, att ej röras vid anblicken af den unga sköna qvinnan, som. näppeligen hunnen ur barnaåren, nu skulle slitas ifrån sitt enda barn. Vagnnen stannade vid porten; den föreföll alla som en likvagn. Då nu Berg, med sin sakta stämma, som hade han taJat i ett grafhvalf, tillsade Albertina att följa dem, liknade. hennes rörelse den, hvilken en sårad erfar, då man med udden af en sax vidrör det öppna såret. Polisbetjenterna fattade hennes armar. Berg slet barnet ifrån henne. Det förfärliga skri, hon upphäfde, då hon såg barnet i hans händer... han hade en gång förut hört ett dylikt... förlamade alla, utom polismännen, hvilka mera buro, än ledde, sitt byte till vagnen. Poliskammaren var den tiden i öfverståthållarehuset: Albertina fördes till ett aflägset rum, der hon tills vidare lemnades i ro, sedan man likväl förut förmått benne intaga ett stillande pulver och urdricka en flaska. limonad, som den förutseende Berg medfört. Som rummet ej var försedt med fönster, upplystes det af en i taket hängande lampa. Den enda begvämlighet, det erbjöd, bestod i en bänk, för tillfället flyttad till ena väggen och belagd med en madrass ock en hufvudkudde. På detta slags soffa nedlades Albertina, som, utmattad af det själslidande hon genomgålt, och förmodligen äfven i följd ar det intaagna pulvret. djupt insomnade. ; I Lagman Liljensparre hade vid vanlig tid bestigit sitt fruktansvärda tribunal, 2373 borde vara brottslingars skräck och oskuldens värn, men som, ty I i brist afurskilning ock var amhet ofta blifvit den sednore: nr verem.