Aftonbladet – 31 juli 1847, sida 3

nen rumlar, hustrun sörjer... den tid, hon borde används på att studera sia konst, förslöses på hushållsbestyr och andra bekymmer, oskiljaktiga från äkta ståndet... Nej! hon måste söka det hos un amant gånereux, riche, et sur tout dune grande naissance. Blott en sådan förmår att skydda henze... hans rang tystar afunden, listen och försåtet ... han ställer sjelfva teaterdirektörn till ansvar, så vida denne vågar kabalera, och, hvad ej alltid är det lättaste, hon fredar henne från försök af obscura petitmätrar och narrar. Fru Desguillon hade tystnat; Albertina satt förstenad. Så voro då alla de sköna luftslott ramlade, som hon uppbyggt för sig och sin man. Försvunnet var hoppet om alt under en konung, som så ädelmodigt beskyddade, isynnerhet den dramatiska konsten, få framlefva ett lugnt och sorgfritt lif. Hon måste då öfvergifva denna af henne redan älskade konst, från hvilken skiljsmessan, äfven för dem, som endast läppjat al dess bägare, blir smärtsam och svår. Albertinas djupa tystnad ansågs af fru Desguillon såsom ett begrundande af hvad hon sagt; hon beslöt derföre nu att helt och hållet taga bladet ifrån munnen. Jag har flera anbud för er räkning... först hertig Fredrik ... han offererar er tusen riksdaler årligen... sedan grefve Adelheim... hans anbud är ännu rikare, han bjuder er ett kapital af en tunna guld... ja, han gör än mer, han lofvar att ej föra förbindelsen offentlig, och skall ändå, med sin rikedom, sin makt, förmå att skydda er... Håll, madamel afbröt henne Albertina. Jag har hört nog. Ert räsonnemang må nu härröra af kabal, eller deraf, att ni verkligen så tänker... jag lemnar för alltid en plats, der man kan våga göra mig dylika anbud... Nej! ingen enda fläck får finnas på mitt rykte, än mindre på milt samvete... Mitt beslut är faltadt: jag lemnar teatern för alltid! Adieul Der stod fru Desguillon, liksom slagen af åskan. Så fort hennes förvåning lagt sig, utbrast hon under en stor majestätisk geste: Est elle folle?... Au commencement dune carriere brillantel ... Elle est perdue... pour jamais! Bestört och förvirrad återkom Albertina hem, och fann sin svärmor högst upprörd och badande i tårar. Prostinnan satt blek som ett lik; hennes stela blick stod fästad på ett bref, som hon höll i banden; hon hörde ej en gång len vid hennes fötter jollrande gossen, hvilken var nära att börja gråta, då hans goda farmor ej märkte hozrom. Albertina, isad af förskräckelse och fruktan för, att nå