Aftonbladet – 31 juli 1847, sida 2

18 Maj, om en nutidens läkares omensklighet. Som denna relation, hvilken tydligen alluderar på en här passerad händelse, icke blott är på ett högst nedrigt sätt vanställd, utan från början tillslut uppfylld med osanningar, anhåller jag, det tit. behagade i sin tidning intaga nedanstående berättelse om sanna förhållandet, samt, i händelse insändaren är nog feg att på min uppmaning ej våga utsätta sitt namn, redaktionen ville, sedan den, genom trovärdiga personer här å orten, gjort sig underrättad om förhållandet, offentligen tillkännagifva den persons namn, som på ett så skamligt sätt velat föra allmänheten bak ljuset, på det han må i opinionen blifva tillbörligen bränmärkt. Det hade visserligen varit skäl bemöta denna uslings anfall med tystnadens förakt, men då det möjligen kunnat kasta en oförtjent skugga på mina kamrater, anser jag mig; af aktning mot dem, uppmanad offentligen framträda: Den påpekade händelsen har på följande sätt passerat: Natten till d. 45 Febr. kl. mellan 2 och 5 på morgonen infann sig hos undertecknad ett sjukbud från löjtnanten Lange, som uppgaf att löjtnanten insjuknat af blodkräkningar, att budet varit insändt att uthemta doktor Kolmodin, husets vanliga läkare, men ej kunnat träffa honom, såsom varande å tjenstens vägnar rest åt landet, och frågade om jag ej ville resa dit, då ingen annan läkare fanns i staden, hvartill jag svarade, det jag ej praktiserade på landet, emedan mina tjensteåligganden hindrade mig resa från staden, hvilket jag nu så mycket mindre vågade göra, som i så fall ingen läkare vore i staden att tillgå, om något hastigt sjukdomsfall der eller å lazarettet inträffade. Tör att imedlertid ej lemna patienten utan hjelp, förordnade jag tjenliga medikamenter, som jag med budet utsände, hvilket för en så distinguerad sjukdom lika väl lät sig göra hemma hos mig, som hos den sjuke, samt tillsade budet att vid hemresan taga vägen om Thors eller Lilla Uleda, för att anmoda någon af der boende läkare medfölja, hvarefter jag ej vidare afhörde något förr, än det andra dagen derefter berättades, att Lange aftonen förut aflidit. Det kan af den med förhållandet mindre bekante, möjligen läggas mig till last, att jag ej medföljde budet, ehuru det ej fått befallning uthemta mig, utan doktor Kolmodin, hvarföre jag torde få lemna följande upplysningar: Man har i Wisby den fordran på sin stadsläkare, som mig veterligt å intet annat ställe existerar, att han alldeles icke får praktisera å landet. För de få landtresor jag i början af min hitkomst någon gång företog, uppbar jag ständigt klander och obehag, hvarföre jog äfven beslöt afsäga mig alla dylika resor, och har äfven i sednare tider derom när stan aldrig blifvit anmodad. Detta var också enda skälet hvarföre jag äfven nu icke utreste, hvilket jag med så mycket större skäl och godt samvete kunde göra, som Langes hemvist är beläget en mil från staden, men endast en fjerdedels mil från förenämnde båda ställen, der doktorerne Andree och Heinrici bo. Budet hade således endast haft fjerdedelen så lång väg dit, som till staden, för att på båda ställen erhålla läkare, om man från början ansett sjukdomen mera hotande, äfvensom det på hemvägen nästan icke behöfde göra någon omväg, för att å något af dessa ställen erhålla läkare. Doktor Andree hade också, efter hvad han för mig uppgifvit, biifvit efterskickad och ditkommit på morgonen omkring kl. 6, efter det patienten, utan förändring i sjukdomen, intagit halfva qvantiteten af de af mig förordnade läkemedel, hvars ändamålsenlighet doktoren vitsordade, och först på aftonen kl. !, på 8 samma dag afled patienten. Huruvida jag, såsom sjukhusläkare, eger tjenstgöringsskyldighet, utom vid tillfälle, då truppen är sammandragen, eller jag annars erhåller speciella ordres, är en sak, som för närvarande beror på vederbörandes afgörande och hvarom jag således nu ej torde böra yttra mig. Sådant är sanna förloppet af det relaterade omenskliga förhållandet af nutidens läkare; det är således en osann uppgift, både att budet haft i uppdrag anmoda mig utresa, hvilket det sjelfmant gjorde, då Kolmodin ej anträffades, äfvensom det svar jag skulle hafva lemnat, hvilket var ordagrannt så, som jag det ofvan anfört. Osant är, att beqvämlighet, trötthet eller något annat motiv, än det af mig anförda, var skälet, hvarföre jag ej kunde utresa. Lika osant och diktadt är,att bud till mig återkommit med förnyad begäran att utresa, äfvensom att patienten dödt på morgonen i brist på läkarevård, då doktor Andree genast efter budskickning infann sig kl. 6 på morgonen hos patienten, som först 43 timmar derefter, eller på aftonen, afled, och patienten lessutom genast vid budets återkomst från staden oå natten, erhöll tjenlig medicin;jag uppmanar deröre insändaren att öppet framträda och vederlägga lessa uppgifter, samt med sitt namrs utsättande gifva allmänheten åtminstone någon anledning tro, let hans berättelse föranledts af något annat motiv in en illsken och lömsk hämnd, för att här i samhället, endast genom egna handlingar, förloradt aneende, och får jag härmed förklara, ett jag på inet annat vilkor inlåter mig ividare svaromål, ehvad