Aftonbladet – 31 juli 1847, sida 2

Hvarföre skulle just nu en gammal tante blifva synlig, som i tjugufyra års tid låtsat den fullkomligaste okunnighet om min persin? Hon vill se mig, testamentera mig, som hon i brefvet uttrycker sig, sin smula fattigdom, hvilken kan belöpa sig på några tusen riksdaler. Baron har befallt mig att resa. Han anför till skäl sin ålder, och att, hvad han kan lemna efter sig, ej blir tillräckligt att försätta mig i sorgfri ställning. När jag förebar, att min närvaro var dig nödvändig, kallade han mig en toka, och undrade hvilka motgångar just så särdeles skulle kunna träffa dig på en fjorton dar, högst tre veckor. Ack, fem minuter kunna förändra hela ens ställning! men derom vill han ej höra talas ... jag måste resa Nå, så res; då, bästa Louise! Huru många mil härifrån bor hon ? Tjugufem., Så långt! Jag är förtviflad... jag reser inte ur flicken... jag är nästan säker på, alt någon olycka händer! Lycka och olycka stå i Herrans hand! svarade prostinnan i halft missbilligande, halft öfvertalande ton. Visst äro min sonhustru och jag mycket tacksamma för mamsell Louises ädelmodiga bistånd; men der pligten talar, måste allt annat tystna. Ack, om ungdomen kunde fatta det beklagansvärda i alt tillbringa en ensam ålderdom, skulle den aldrig vara så grym, som den verkligen är, emot de gamla . . . Louise medgaf, att prostinnan nu, som alltid annars, hade rätt. Gumman smålog åt den lilla komplimangen och tryckte hennes hand. När ämnpar mamsell resa? Baron vill att jag skall resa nu strax; jag skulle bara springa opp hit för att taga afsked!... Söta Albertina, kom med mig hem och se min affärd. Det blir ändå långt nog tills vi härnäst tröffas. Albertina följde sin vän; de voro båda högst nedslagna, Louise till den grad, att hon vid hemkomsten knappt förmådde packa in sina kläder. Det brukar inte annars vara mitt fel att se allting i svart, utbrast hon; men nu är jag orolig och ängslig.n Först vid betjentens tredje anmälan att vagnen var framme, ryckte hon sig ur Albertinas armar. Minns hvad jag sagt! ropade Louise, i det hon hoppade upp i vagnen. Farvällp Den gråtande Albertina förmådde knappt svara... Vagnen rullade bort.