Aftonbladet – 30 juli 1847, sida 3

Louise tog armbanden, för att skärskåda porträttet. Albertina! är din man så vacker, som det ser ut, så undrar jag sannerligen ej mera på din ömma kärlek — jag vet mig knappt hafva sett ett så vackert ansigtel vAckl svarade den bänryckta Albertina, vore han än ful, skulle jag ändå lika mycket tillbedja min Gustaf — bans ömma bjerta, hans ädla karakter, allt uppfyller mig med beundran och kärlek Kan väl vara! svarade Louise, under det hon prydde Albertinas armar med det vackra smycket, kan väl varal jag vill icke motsäga dig, men — det är obegripligt, hvad för behag skönheten skänker. IL Oaktadt den ansenliga summa, de i dag erhållit, tände proslinnan ej ett enda ljus mer i deras boning, än förut var ömnadt. Men der borta, i det nödens hemvist, de nyligen lärt känna, brann för deras penningar en värmande brasa, på det de olyckliga kräken måtte få krypa fram ur sin fem månaders tvingsbädd; deremot bodde hoppets ljus och bimmelens frid i prostinnans och Albertinas tacksamma hjertan. — (Forts.) CARL ZEIPEL VON . ff — DRUIDISKA FORNLEMNINGAR. Uti eit stenbrott vid Frethun, nära Calais, fann man en murad graf, tre alnar lång och sex Gvarter bred, fylld med hästhufvuden, och i deras midt ett kohufvud, hvars born ännu befunnos friska. Inga:andra ben voro till finnandes. Man förmodar att denna graf förskrifrer sig från Druidernas offer. — Ert BETYDELSEFULLT SYMPTOM. En ifrig nykterhetsapostel frågade här om dagen cen af sina bekante, som han förgäfves sökte öfvertala att bortlägga bruket af spirituösa drycker: Men har du då alls ingen smak för nykterhetsföreningar? — Åh jo, svarade den tillfrågade, då jag ser ett glas punsch, vattnas det alltid i munnen på mig.