Aftonbladet – 28 juli 1847, sida 3

afgifterna på importerade varor ide stater, som höra till tullföreningen, blifvit bestämda med alsigt att småningom nedsättas, så bar tiden nu kommit för en ytterligare nedsättning. Den första af dessa satser bevisas genom en bastig återblick på finansoch handels-lagskipningen i Preussen. Om vi granska — heter det — vår ekonomiska lagstiftning ifrån 4807 till 48148, är det klart att den tanka, som genomgår det hela af densamma, är frigörandet af preussiska statens industri, jord och hela hushållning. På frigörandet af de lifegne och glebe adscripti år 4807, följde 48140 arbetets frihet, afskaffandet af den kastlika skillnaden emellan bondejord, stadsjord och adlig jord; öppnandet af slutna handelsskrån, borttagandet af de hundratals stängsel, under form af inrikes tullar och acciser, genom hvilka land och stad höllos skilda från hvarandra, och handel och manufakturer stängdes inom städernas trånga gränser. Den stora och välgörande idt, som låg till grund för alla dessa lagar, var nationalindustriens frigörande. Afskaffandet af införseiförbuden och de höga skyddstull-afgifterna emcot främmande varor var en logisk följd af denna lagstiftning — lagen af den 26 Maj 4848 och den tulltariff, som derpå följde, och hvilken är grundvalen för tyska tullföreningen., För att bevisa den andra satsen, anföres den motsatta erfarenheten inom rikets östra och vestra provinser. I de östra: Fredrik den stores system var det mest stränga förbudssystem emot införseln af främmande varor, som kunde sättas i verket. Regeln var totalt importförbud, till cch med emot Sachsen; tullafgifter af 50 och 400 procent lades på sådana varor, som icke helt och hållet kunde förbjudas; exporten af råämnen var förbjuden, på det att fabrikanterna måtte hafva tillgång till dem för godt pris; fabrikanterna uppmuntrades vidare genom drawback och premier. Oaktadt alla dessa uppoffringar å folkets och statens sida, fortforo manufakturerna i de östra provinserna att vara i en så svag belägenhet, att de icke kunde uthålla konkurrensen med dem i våra egna Sachsiska och Westfaliska provinser. I de vestra provinserna deremot: I det industriösa Mark, i Wesel, i Minden, Tecklenburg och Heiligenstadt voro alla främmande varor, och i synnerhet engelska, tillåtna till införsel, antingen tullfritt eller emot låga tullafgifter, då deremot Westfaliska produkter endast emot en tullafgift af 235 procent af deras värde kunde införas i de östra provinserna. Och likväl uppnådde i dessa icke af skyddstullar omgärdade provinser, klädesfabriker, sidenväfverier, alla slags jernmanufakturer, bomullsspinnerier: och bomullsmanufaktur-tillyerkningar en hög grad af flor. Omsider, då baron von Billow år 4847 fann, att de beskyddade manufakturerna i de östra provinserna endast derigenom kunde förse den inhemska förbrukningen med sina behof, att då och då undantagsvis tillåtelse boviljades att införa främmande varor, och genom ett vidsträckt smugglings-system från marknaden i Leirz:g, så beslöt han att göra en ända på denna fars. Massen och Kunth utvecklade den fria handelns grundsatser i ett mästerligt betänkande till statsrådet 1847, och förordningen af M:j 4848 förklarade, ait grundvalen för det nya tullsystemet skulle: blifva frihet att försälja eller transportera alla slags varor från och till alla delar af riket och fri export. Till stöd för den tredje satsen anföres: Förklaringen i förordningen af Maj 1848, 9 G. att tullafgifternå skola bestämmas i förhållande till varornas mått, vigt och antal, kan endast hafva haft denna mening — målet kan endast vinnas, då tid efter annan medelvärden bestämmas på utländska varor, på det tullafgifterna må kunna nedsättas, då permanenta fall i varupriserna ägt rum; i annat fall skulle en prohibitif tull-afgift snart kunna uppstå ar en, som endast blifvit bestämd för ett financiellt ändamål. Särskilda fall utpekas härefter, i hvilka denna förvandling verkligen ägt rum, derigenom au 1818 års tariff icke blfvit reviderad. Således belägger den för närvarande i sjelfva verket ylleoch bomullsvaror med en pröhibilif tullafgift af 20 å 50 procent; glasoch lerkärl med 30 X-40 procent; jernoch stålvaror med 50 2 4100; arbetad tobak med lika belopp; raffinadsocker med 70 procent; spannmål och boskap med 23 procent, öch vincr med 50 å 100 procent. Arlikeln slutar med löfte att i fortsättningen bevisa, att, tvärtemot hvad förfäktarne af skyddstullsystemet påstå, landets både politiska och industriella intressen kräfva en nedsättning af dessa höga skyddstullar. Detta stridshandskens kastande åt protektionisterna, samman